Det är ett paradoxalt tillstånd i vår tid att narcissism å ena sidan är en klinisk diagnos, å andra sidan finns det inget som vårt samhälle så förhärligar som egenkärleken. Du måste älska dig själv först, tänk på dig själv först, sätt dig själv främst och allt annat i den riktningen fyller i princip alla forum som finns. Alla stora livsåskådningar, religioner och inriktningar bygger dock på den exakta motsatsen. Sätt andra före dig själv, ge istället för att kräva är huvudregler sedan tusentals år. Hur vårt moderna samhälle på i princip några få år har lyckats glömma det är egentligen oerhört, och mycket illavarslande.
Självfallet finns det en hönan och ägget-fråga här, och de flesta brukar hävda att man inte kan älska andra om man inte lär sig att älska sig själv. Så är det naturligtvis, och ändå eskalerar självförakt i västvärlden i princip i samma takt som våra instagramkonton får fler följare. Trots allt fokus vi lägger på att tycka om och älska oss själva så tycks det gå åt andra hållet. Sanningen som har varit känd sedan urminnes tider men som nu tycks ha glömts bort, är att vi inte kan skilja oss själva från andra människor. Det är egentligen ganska enkelt, vilka egenskaper tycker vi om i andra människor? Att människor ägnar sig åt sig själva och alltid sätter sig själv främst, eller att de bryr sig om andra och lever utgivande för andra människors skull? Svaret är ganska givet. Vi måste helt enkelt ge oss själva anledning att älska oss själva, istället för att krampartat försöka.
Det är ganska märkligt att tro att vi skulle tycka om andra egenskaper i oss själva än vad vi tycker om i andra. Ändå så försöker vi lösa problemet genom att fokusera mer på oss själva, luta oss närmre spegeln, och försöka få bilden ännu mer attraktiv. Narcissus, han i den grekiska mytologin som är ursprunget till begreppet narcissism, hamnade faktiskt vid vattenkällan förälskad i sin egen spegelbild som ett straff, för att han inte ville älska någon annan. I mytologin var denna någon Echo, som på grund av bristen på kärlek sedan förtynade tills bara hennes röst fanns kvar, som ekar som påminnelse än i dag.
Afrodite blev så upprörd över Narcissus avvisande att hon dömde honom till att sitta och titta på sin egen spegelbild, till dess att till slut även han förtvinade till den blomma som påminner oss om honom. Det är nog dags att bryta sig ut tidsandan och förstå att nyckeln till att kunna älska sig själv är att älska andra, inte tvärtom. Vi har suttit ganska länge vid den vattenspegel som Instagram och andra forum är, och ska vi inte förtvina så kanske det är dags att lyssna efter den ekande rösten som blir allt mattare, istället för att fortsätta att luta oss allt närmre spegelbilden för att hitta något hos oss själva att älska. Det finns massor att älska hos de där mattande rösterna från andra.
