Det finns många gånger när jag har anklagats för att vara överdrivet kategorisk i mina ståndpunkter, och jag kan nog inte påstå att det är helt obefogat, jag kan bli ganska jobbig ibland. Det är möjligt att det beror på stolthet och prestige ibland, jag är på inget vis immun mot sådant. Oftast så beror det dock på att i mitt huvud så måste saker och ting hänga ihop för att jag ska kunna förhålla mig till dem. Har vi nu sagt att vi ska hålla rent från ryssar på vår sida älven för att inte våra gossar ska få dem i ryggen och slaget vara förlorat, så får vi inte släppa någon djävul över bron, för då är det kört. Allt detta ur Fänrik Ståhls sägner, och berättelsen om Sven Duva, för er som inte var med på lektionen om Runeberg i litteraturen.
Det här är en fråga som ofta dyker upp när vi inom idrottsrörelsen talar om hur förbund och landslag ska förhålla sig till undantag, runt individer eller särskilda evenemang. Inom armbrytningen har diskussionen ofta förekommit om man inte skulle kunna göra ett undantag i landslagsuttagningen, på grund av särskild atlets behjärtansvärda situation. Vi svarar alltid kategoriskt nej, eftersom vi då får något som faller oss i ryggen i att bygga statusen på våra SM, och att andra armbrytare skulle kunna få frågan i ryggen, bildligt talat.
Det är också den tydligt bidragande faktorn till både min och många förbunds absoluta hållning till avstängda atleters deltagande. Det brukar inte vara någon fråga de första åren, däremot när någon har dragit på sig livstid. Låt mig påpeka att jag själv inte är någon vän av livstids avstängningar, men om man har det så måste man vakta bron, annars faller inte bara bron, utan hela älvstranden. Det som brukar hända i sådana här sammanhang är att diskussionen kommer att handla om detaljerna i själva bron, men den som på ett oresonligt och kategoriskt sätt likt Sven Duva slår ihjäl alla som kommer ut på bron, bryr sig faktiskt inte om bron, utan den älvstranden där de man vill skydda står. Man vet att även om det kommer att ta lite tid så kommer den som tar sig över bron att kunna hugga det man själv bygger i ryggen.
Det här är en väldigt grundläggande del av mitt förhållningssätt till livet, och ibland så fortplantar det sig också till diskussioner på sociala medier. Det händer att jag hemfaller åt det här beteendet även i frågor där det inte skulle göra något att tappa den aktuella älvstranden, men oftast är det i frågor jag upplever som väldigt viktiga, till exempel alla människors lika värde och kommentarer som i nästa steg blir hatfyllda om de inte bemöts på en gång. Jag hävdar ingen övrig likhet med Sven Duva, men just när en konfrontation blir intensiv och en del tycker att jag ska backa, så reagerar jag likadant.
Då lydde alla, när det ljöd: ”gevär i hand, reträtt!” Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.
