Ni som följer mig på sociala medier fick i somras stå ut med orimligt mycket bilder på ganska enkla praktiska uppgifter på landet. Det beror inte på att det fanns något särskilt beundransvärt med de arbetsuppgifter jag faktiskt lyckades lösa, objektivt sätt så var de verkligen enkla. Bilderna kom sig istället av att det vanliga mönstret med mig och praktiskt arbete är att det inte finns någon uppgift som är så enkel att den går lätt för mig. Det finns två olika hinder som brukar dyka upp. Den första har att göra med mina tummars placering, som när det gäller praktiskt arbete diplomatiskt uttryckt är sådan att en mängd handsprit vore att rekommendera. Det går trögt att komma igång, helt enkelt. Det måste oftast bli riktigt illa, som i fallet med den sektion av ladugårdsväggen jag bytte ut i somras. En del av den behövde inte ens rivas, den fanns inte länge. Det som i tidernas begynnelse var någon form av hönslucka hade genom tidens tand växt till ett hål som en struts hade kunnat ta sig igenom om den hukat sig. Dock, när det blir tillräckligt illa så händer det trots allt att jag får tummarna ur.
Det andra hindret är mitt beteende när saker och ting inte riktigt artar sig så väl som det borde, huvudsakligen på grund av mitt slarv och dåliga tålamod. Jag brukar säga att hur händig man är kan definieras av hur snart under arbetets gång man tänker: ”Äh, det får bli som det blir”. I mitt fall så är det ungefär samtidigt som jag tar fram verktygen. Min morbror däremot, han har troligen aldrig tänkt det. Om man slår in händig i Wikipedia så är det endast på grund av GDPR som inte hans bild återfinns där. Tack och lov så var han och min moster och besökte min mor och far ungefär samtidigt som jag började på allvar att träda in i det-får-bli-som-det-blir-fasen med lagårdsväggen, och med hjälp av ett par enkla handgrepp och lite sarkastiska kommentarer räddade mig från ett slarvigt avslut på väggen som hade stått där och hånat mig i åratal. Tack vare att jag åtminstone har förstånd att göra som morbror säger så ser det nu helt ok ut.
Därmed över till träning. Tummarna fast förankrade är ju även i den världen ett känt fenomen, och precis som med hålet i lagårdsväggen så brukar träningen tas tag i när det blir akut, som att man får svårt att bänka sin egen kroppsvikt. Men ett större problem är nog att man nöjer sig med att alls göra något, och tänker att det får bli som det blir, jag har ju ändå tagit tag i det. Naturligtvis är tummarna ur det första steget, men att gå några varv på gymmet, eller gå ut med grannens hund kanske inte löser ditt problem. Det är då det är bra att det finns folk som min morbror, men i träningsvärlden. Sådana som faktiskt kan peka på hur enkelt det är om man gör rätt, och att göra rätt till och med gå fortare än det felaktiga hackandet man själv höll på med. Jag lovar att det kommer att kännas bättre. Det är ett nöje nu att se den där biten av lagårdsväggen, just för att jag lyssnade på en godmodigt flinande morbror.
