Idag är det exakt en vecka sedan SM startade, Torsdagen den 8/3 var invägningen till SM2018, målet var att väga in på 60 kg utan att basta (hatar att basta) så gjorde verkligen allt för att slippa. blev en del cardio och “bastu” i bilen sen var vi i mål. Efter invgäningen drog vi på närmaste matställe och jag beställde in en oxefilèplanka, vilket var sjukt gott.
Första tävlingsdagen, fredag ett evigt väntande innan det var dags för att bryta, men började värma upp och jag kände mig stark, jag kände mig inte så jättenervös utan jag kände mig säker. Jag kände att huvudet var med.
Äntligen våran tur, första matchen gick mot Ann, det kändes bra men kände lite i armen, andra matchen gick mot Sandra, blev en “konstig” start, kändes som varken jag eller Sandra fattade att starten gick. Men ut på toppen? och jag bröt ner henne. Det kändes fortfarande bra. Matchen om final mot Sara. vi började bryta, Hookmatch blev det, hon fick foul så omstart på det. Hon bröt ner mig i mitt “lås” och jag började jobba emot, då kände jag hur det rev till i armen men fortsatte matchen och vann. Obesegrad till final, men smärtan i armen påminde sig hela tiden, jag försökte ignorera den och tänkte jag kan ju testa. Men sen börja tanken slå mig, tänk om det blir värre? tänk om finalmatchen blir en grismatch så jag får ännu ondare? Jag har landslagsplats som jag åkte hit för, ska jag verkligen riskera EM och VM för ett guld?
Sara och jag i vänster kvalet
Usch detta var verkligen ett av de jobbigaste besluten jag tagit inom sporten. Ska jag verkligen ge bort ett guld? När jag väl bestämt mig så lämnade jag WO. Men efter vi stått på pallen och jag fått mitt silver då var det inte långt till att tårarna var påväg. Kanske låter barnsligt men det var verkligen jättejobbigt.
Vaknade upp lördagmorgon och vänsterarmen värkte och kändes dubbelt så stor, då kände jag att det verkligen var rätt beslut. Huvudsaken jag kunde greppa pinnen så jag kunde tävla höger.
Sara och jag i högerkvalet, första matchen.
Jag lyckades ladda om och bryta hem guldet i höger arm, vilken skön känsla.
Jag och Ann
Jag blev även tilldelad årets senior, vilket verkligen är stort för mig.
Motiveringen:
Hon har tränat och slitit sig fram till en tätposition i det svenska damlandslaget och är en av de främsta representanterna där den nya generationens hårt tränande elitarmbrytare. Numera alltid ett medaljhopp, och under 2017 levererar hon på såväl EM som VM.
Jag är så tacksam så det går inte med ord beskriva. Jag vill verkligen tacka alla som gjort detta möjligt, tacka alla som gratulerat mig, tacka alla som säger att jag verkligen är värd detta, ni är bäst, utan alla er hade jag aldrig orkat forsätta som jag gör.
Banketten var så otroligt rolig men tyvärr alldeles för kort för att hänga med alla underbara människor.
Sen hade jag även min underbara vän Anna på plats, hon kom till Avesta lördagmorgon för att titta på när jag och hennes elever tävlade, sen hängde hon med på banketten. Sjuuukt kul, du är bäst älskade Anna!! ❤
Idag fick jag tid så har varit och kollat armen och påbörjat behandling, han sa även att jag kan träna på “som vanligt” Yeaaay!
Så nu tänker jag gå över till gymmet och se vad jag ska hitta på för roligt idag.
Jo just det om jag inte nämt det tidigare så säger jag det nu, jag har även fått sponsring av barebells detta år, vilket är guld värt!
Pusshej
