Tack vare att armbrytningen numera är systerförbund med en hel massa olika fightingsporter har jag fått ett nyvaknat intresse för sådant som förekommer i ring eller bur, åtminstone i relation till hur det var innan. Intresset är i alla fall så stort att min hustru och jag häromveckan spontant köpte biljetter och hoppade in på fightinggalan The Blitz på Göta Lejon. Det vankades både proffsboxning, amatörboxning och det som kallas Allstyle, ett eget regelverk som finns inom paraplyförbundet Budo&Kampsport. Det är dessvärre inte riktigt så spektakulärt som en okunnig naiv armbrytarspeaker kan ledas att tro av namnet. Man hade ju hoppats på Blood Sport-liknande upplägg, men det här var betydligt mer inriktat på effektivitet än koreografi.
Som för alla som kan något om dramaturgi så följde kvällen ett skolboksupplägg, galan jobbade sig uppåt i kvalitet. Boxningen lämnar jag därhän, även om den i sig var underhållande. I Allstylematcherna så syntes dock en trend under kvällen som åtminstone jag tyckte blev väldigt tydlig. Allt eftersom kvaliteten steg så blev det färre och färre sparkar mot överkropp och huvud. Eller rättare sagt, antalet sparkar som träffade högre upp på kroppen var nog konstant, men det var väsentligt flera försök i de tidiga matcherna. Det kan naturligtvis bero på vilken kampsport kombattanterna var skolade i, en del stilar föredrar ju sparkar, men det finns en annan faktor som också spelar in. Skulle någon av de grandiosa försöken faktiskt träffa som avsedd så tar ju matchen slut, och dessutom på ett sätt som säkert hade kunnat vara med i Blood Sport, eller åtminstone spridas på Youtube så pass mycket att man skulle kunna börja kalla sig influencer. Kruxet är bara det att mot en någorlunda jämnt matchad motståndare så är det ingen lätt sak att se en lucka i garden, justera sin egen balans så att man kan börja veva med ett ben, och sedan få hinna få upp foten så långt och tillräckligt hårt att göra någon skada innan luckan stängs till. Mer än dröm och en förhoppning än en reell chans, alltså. Men för den mindre erfarne så lockar drömmen, därav de många försöken, som ärligt talat såg lite taffligt ut.
Däremot när kvaliteten steg, och vi till slut kom till kvällens main event, så såg det helt annorlunda ut. Inte så att man inte använde fötterna, tvärtom. Men borta var de förhoppningsfulla försöken att få in en matchavgörande youtubespark, och istället syntes hård, skoningslös effektivitet. Inget obalanserat vevande, utan hårt, elakt och snabbt mot ben och lår. För er som aldrig har fått en spark mot benen kan jag tala om att man inte blir knockad, men det gör asont, och kommer det upprepade gånger börjar man att vilja undvika det, och den som delar ut dem får övertaget. Nu är ju inte min ambition att lära ut kampsport, utan att påpeka att samma princip kan tas med i allt. Det är rätt osannolikt att du kommer att få in en lyckosam spark på dina omständigheter som kommer att förändra ditt liv. Om du istället riktar in dig på att gå tiden ut och förtjäna din seger så kommer sannolikheten att du vinner med vad du nu håller på med att öka väsentligt. Sparka motgångarna på benen.
