Jag är en rätt otacksam människa att ge komplimanger, på flera olika sätt. Dels så tycker jag att komplimanger verkligen ska reflektera sanningen, och inte ges i allmänt uppmuntrande syfte, men det värsta är nog att jag märker ord. Med tiden har jag för all del lyckats slipa ner en del av de vassaste kanterna i min personlighet och anstränger mig för att se den goda viljan, men det skär fortfarande i mig när folk säger ”Du har ju talets gåva”. Nej, jag vill nog påstå att det inte är fråga om någon gåva. 30 års praktiserande, slipande, övande och utvecklande däremot. Det finns två stora problem med att betrakta något som gåva som i själva verket är förvärvat och utvecklat, vare sig det är talekonst eller muskler. Den första, som i ärlighetens namn är den som mest retar mig, är antagandet att det är något man har fått gratis, medan det i själva verket är så att man har lagt större delen av sitt liv på att bli bra på det. Gains kommer inte av sig själv, inte heller retorik eller röst. Man får slita sig framåt, och det känns direkt förolämpande när folk tror att det har hänt av sig själv.
Det är i och för sig mest en egofråga både för mig och andra, det andra stora problemet med synsättet är faktiskt värre. Om man betraktar något som en gåva som någon har fått utan förtjänst, så innebär det också att man själv som inte har gåvan inte kan göra något åt det, utan helt enkelt är olyckligt lottad på området. Sålunda går man runt och är passivt bitter på livet som gett jättarna i SSM-finalen så mycket, och mig så lite. Visst finns det olika förutsättningar och utgångslägen, men faktum är att väldigt mycket framgång och utveckling är skapad, inte tilldelad. Kanske förstoras de felaktiga uppfattningarna om gratis förutsättningar av att framgångsrika gärna bidrar till mytbildningen om sig själva. Det är ju alltid roligt när folk pratar om en, och det blir lätt överdrifter om första gången man tog i en stång, storlek vid födsel och liknande. Många timmar på gymmet gnuggande blir ju sällan samma fräna historia, även om det är betydligt mer sant. Den enda vi vet om som faktiskt ramlade ner i trolldrycken när han var liten är Obelix, och jag är rätt säker på att han är påhittad.
Ett bra sätt att faktiskt förstå hur mycket som skapats av hårt och idogt arbete, är att jämföra folk med relativt liknande förutsättningar. Ikväll ska jag gå och lyssna på min kusin som är på besök i Sverige för att hålla några konserter. Till vardags är hon professionell klassisk musiker i Israel, och även om hon inte saknade grundförutsättningar redan som liten, så kan inte vare sig det genetiska arvet eller hemmamiljön som liten skilja så mycket mellan oss. Nu skiljer det ljusår, och jag är glad att bara få vara där och lyssna. Skillnaden är inte vad vi fick med oss, utan vad vi gjorde med det.
