Min far har en väldigt målande beskrivning av det åskväder som under regnperioden drog över ökenlandskapet i södra Afrika där jag tillbringade stora delar av min barndom. Det krävs särskilda uttryck för att förklara en intensitet som är obegriplig för den som bara vuxit upp med svenska väderförhållanden, det är inte bara som svensk åska fast lite till. Han brukar säga att blixtarna håller i sig över hela himlavalvet och så länge att man förlorar mörkerseendet. Det är väldigt talande, och bokstavligen sant. Solnedgången och mörkret kommer fort i Afrika, och ögonen ställer om sig för att kunna fungera och ge de intryck som ändå går ur mörkret. Ögonen är däremot inte riktigt snabba nog att ta till det omedelbara intensiva ljuset i vanligt åskväder, utan fortsätter att vara inställda på att få ut informationen ur mörkret omkring. Men när den afrikanska åskan drar in och tar över himlen så blir det intensivare än dagsljus i långa stunder, och ögonen ställer om sig för att hämta in all information de får.
Den här veckan blev det mörkt väldigt fort i armbrytarvärlden, när en av våra vänner och stora idrottsliga fixstjärnor omkom i en bilolycka på väg till flygplatsen. Han var på väg till samma tävling som jag just nu är på väg till, med den skillnaden att jag är en liten del av inramningen, och han var ett av tävlingens stora namn, och orsaken till att tusentals människor runt om i världen väntat på att få följa hans match via pay-per-view sändningarna. Nu blev det mörkt i vår värld, och våra ögon försöker att ställa om sig till att se det lilla vi kan i mörkret. Mitt i detta ska vi klara av den magnifika armbrytartävlingen utan en av våra alfahannar, och just nu upptas min tanke av hur vi ska klara av det. Tävlingen förhåller sig till vanliga armbrytartävlingar som en afrikansk åskstorm förhåller sig till svenska sommarregn, det är en helt annan värld.
Det är med två tankar jag närmar mig hur jag ska presentera allt det fantastiska som ska hända när jag ska stå där i det känslomässiga mörkret med mikrofonen. Den första är att det vore väldigt dåligt att försöka att hedra en världens bästa armbrytare genom att låta bli att bryta arm. Bryta arm ska vi alltså. Det andra är att vi ska stå kvar ute i regnet och mörkret och låta våra känslor överväldigas av de känslomässiga blixtar som kommer att lysa upp hela helgen. Som kommer att vara så intensiva och ihållande att vi för ett ögonblick förlorar vårt känslomässiga mörkerseende och ser tillvaron som den var innan i onsdags eftermiddag när en liten Citroën i Ukraina svajade ut framför en mötande lastbil och mörkret föll. När blixtarna slocknar kommer det att bli mörkt igen, men de, och det vi gör den här helgen, kommer att vara vårt verktyg för att hantera det plötsliga mörker som föll. För oss som kände honom bara lite kommer det vara en hjälp, men för hans fru, son och familj ska det vara ögonblicksbilder som påminner om att världen faktiskt finns där i mörkret. Det är vårt uppdrag för helgen. Andrey Pushkar har tagits ifrån oss, låt ljus lysa över hans minne.
