I Almedalsvimlet där jag enligt ohejdad vana tillbringar första veckan i juli pågår ständigt förändringar, sett från år till år. Förändringarna i sig är helt naturliga, som de allra flesta i livet, men det kan vara intressant att använda det minikosmos Almedalen utgör för att förstå den större världen. Inget i den här världen är evigt, så heller inte Almedalen, men dess död är inte precis nära förestående. Ändras i storlek och art gör spektaklet konstant, och kommer så att fortsätta göra, kanske till oigenkännlighet. Men dör gör det inte på länge.
Tittar man på kortsiktiga förändringar från år till år så verkar det bestående som håller sig på en lågintensiv nivå från år till år, däremot det som alla gjorde 2018 gör ingen 2019. Vissa medverkande i allt från DJ-battle och mingel till seminarier och debatter 2018 är inte här 2019. Det kan naturligtvis vara ett val, men det troliga är att ingen bokat dem i år, för ingen vill ha dem i år. Det finns ingen attraktion kvar, helt enkelt. Likaledes finns det företag som gjort enorma satsningar tidigare år som är helt osynliga nu. Det finns nämligen bara två sätt att få något att räcka länge. Det ena är att ransonera, och det andra är att fylla på. Med ransonering räcker det längre, med påfyllning kan det i teorin vars oändligt.
För de som är vana vid att lägga upp träningspass är det här abc. Lågintensivt, långt pass relativt ofta, fullt blås, kort tungt pass relativt sällan. På inget område i livet man kan hålla på för fullt blås särskilt länge utan att generera något. Lite sparlåga får för all del att hålla väsentligt längre, men för eller senare tar det slut ändå. Det är alltså inte lösningen, att gå på sparlåga är dessutom så fantastiskt tråkigt att det sällan görs ändå annat än under tvång. Det är här själva lifehacken kommer in. Om man fyller på i den takt man använder så fungerar det faktiskt även långsiktigt. Men det kräver att man faktiskt vet hur mycket man gör av med, och hur mycket nytt man kan generera. Att elda upp mer ved än man kan hugga kommer oundvikligen leda till att man så småningom får frysa, oavsett hur varmt och trevligt det är medan man eldar. Det gäller både energi till träning eller marknadsbudget till Almedalar.
Man vill gärna inte bli den där som var mycket på gymmet förr, tills det tog slut. Precis som det är tråkigt att bara vara en del av historien och inte nutid för att man eldade för kråkorna. Dessutom, för att driva metaforen ännu längre, så förstörs klimatet av att man eldar för kråkorna. Alla andra får också lida för att någon tog i mer än vad som behövdes eller fanns resurser till. Det brukar i och för sig många skita i, så det biter sällan. Då funkar det bättre att påpeka att det kommer att ta slut om man eldar för hårt. Han var grov förr, är inget någon tycker om att höra.
