När man håller på med olika former av tävlingsidrott så blir det ibland oerhört påtagligt hur kort ett ögonblick är. Inte minst när man ställer det i relation till den rent ohemula tidsåtgången till själva förberedandet. Låt vara att det finns sporter där det där ögonblicket kan vara tröstlöst långt, men i de mera ädla varianter som vi håller på det så är det korta, intensiva explosioner. Att hålla på och förbereda sig i något år för att tävla på ett VM i armbrytning blir särskilt jobbigt om man åker ut i två raka. Inte bara för det svidande nederlaget, utan också för hur väldigt kort den aktiva upplevelsen faktiskt är. Jag hade en kompis som vägrade delta i folkrace, trots att hans vänner och närmiljö i övrigt minst sagt inbjöd till det. Hans argument var att det var orimligt att skruva på ett bilvrak i dagar och veckor för totalt 7-8 minuters körtid på en vanlig folkracetävling. En armbrytare hade varit överlycklig över den utväxlingen, inte minst vi som åker ut i två raka.
Man kan möjligen argumentera för att strongman åtminstone håller på en hel dag när man väl tävlar, men även det är ju en sanning med modifikation. Själva lyftande man får göra håller inte på någon hel dag, och bommar man på ingångsvikten så går det alldeles särskilt fort. Orsaken att vi ändå håller på med det vi gör trots det orimliga konverteringstalet är att vi som människor är utrustade med möjligheten att förflytta en upplevelse i tid, både framåt och bakåt. Att vi orkar hålla på med åratal av förberedelser för några ögonblicks upplevelser beror på att det i vår känslovärld inte är några minuter. Känslomässigt så har upplevelsen redan börjat, och pågår under förberedelsen, trots att den fysiskt inte har ägt rum än. Vi kallar det förväntan, och det är vårt sätt att känslomässigt uppleva sådant som inte har hänt än.
Likaledes så har vi verktyget för att fortsätta att uppleva sådant som redan har hänt och i den fysiska världen är överspelat. Vi kallar det minne, och just minnets funktion att förflytta den känslomässiga upplevelsen från ögonblicket det faktiskt ägde rum till ögonblicket vi befinner oss i är förklaringen till den historieförvanskning de flesta av oss gör oss skyldiga till när vi via minnet vill återuppleva de där ögonblicken. Då slutar minnet att vara en krass och saklig dokumentation, och blir vårt sätt ett flytta med oss våra upplevelser genom tiden, och då händer det nu och då att vi vill förbättra dem.
Precis som vi i andra änden ibland låter förväntan övergå från sakliga planer till rena fantasier. Det handlar sällan om att vi verkligen tror att det kan ske, mer av att vi lånar in lite av framtidens glädje i nutid. Det är egentligen ingen fara, så länge du bara lånar av ditt eget känslokapital och inte drar in andra. Har du glatts i förtid åt något som sedan inte händer så blir det ofta en liten känslomässig återbetalning, värre blir det inte. Det kan faktiskt bli tvärtom ibland också, att du via minnet får uppleva sådant som när det hände inte riktigt kunde leverera känslan. Då har du det kapitalet kvar, och kan ta ut upplevelsen senare. Det kan du faktiskt vara värd.
