Man kan få en väldigt märklig verklighetsuppfattning när man har haft fördelen att jobba runt folk som är bäst på det de håller på med. Det är naturligtvis en förmån, men man tenderar ibland att glömma att det finns folk som håller på med sina intressen utan att nödvändigtvis vara bäst i världen på det. Sedan 15 år har jag varit speaker på Trailer Trucking Festival, en uppgift som är ett privilegium på många sätt. Ett av dessa många sätt är att på nära håll se de extrema lastbilsbyggen som är de som dominerar i det som kallas mästarklassen. Namnet är ju lite självförklarande, men för de som inte har varit och sett det på plats är det att missförstå eller underskatta. Det handlar inte om lite motivlack på en lastbil, utan om 24 meters konstverk, in i minsta detalj, projektledning i byggande med omsättning på miljontals kronor i varje ekipage, och som utöver att vara det värsta som finns dessutom går i yrkestrafik hela veckorna, och fraktar gods. Det är ju trots allt det lastbilar är avsedda för.
När man går där bland de 10 ekipage som utgör mästarklassen, så är det lätt att glömma de andra 300 ekipagen som också är där, som också har byggts, putsats, färdigställts och finansierats. Var och en av dem i sådant skick att man går ett extra varv när man ser dem på något vanligt Truck Stop. Men det är där, för den som förblindas av de allra bästa så blir de som annars är bra osynliga. Det är lätt att tycka att det i och med detta blir orättvist, och att uppmärksamheten borde fördelas lite, så att inte de stora kanonerna får allt rampljus.
När Sveriges Starkaste Man finalen går på Tyngre i oktober, eller när Top8 i armbrytning går i Shenzhen i Kina nästa vecka så kan man tycka att det blir väl mycket uppmärksamhet på dem, och för lite på nivåerna inunder. I själva verket är det tvärtom. Toppen stjäl inte uppmärksamhet, de skapar mer. Det är mästarklassen som gör att det är 10 000 besökare på Mantorp park, som också tittar på de andra 300. Det är de 10 finalisterna som har tagit sig till Sveriges Starkaste Man som gör att någon bryr sig om att titta på tävlingsformen längre ner i hierarkin. Det är all Youtube-uppmärksamhet på de allra bästa armbrytarna i världen som gör att det nu mer eller mindre varje vecka vandrar in rena walk-ins på Hammarbys-armbrytarträning i Fryshuset.
Om du är en av dem som håller dig med rentvättad bil och lite extraljus bland de där 300, oavsett om det är lastbilar, strongman eller armbrytning, så kom alltid ihåg två saker. Det ena är att fler ser dig och det du gör just därför att mästarklassen finns, så var tacksam. Och det andra man kan komma ihåg om det känns för svårt är detta: Det heter mästarklassen av en anledning. Det är inget konstigt med att folk hellre vill titta på det som är bäst.
