MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Det är alltid lättare att jaga än att bli jagad, sägs det, och jaga är något som poliskonstapeln Martin Forsmark gör dagligen. I årets upplaga av Sveriges Starkaste Man var rollerna ombytta och Martin Forsmark var i form av titelförsvarare den som skulle jagas. På förhand var det dock inte ens säkert att han skulle komma till start. I början av året gick Martin in i väggen ordentligt och tvingades brottas med psykisk ohälsa med månader av sjukskrivning som följd. Han tvingades under perioden prioritera bort allt från styrelseuppdrag och chefspositioner i jobbet till själva träningen för att kunna bli frisk igen och lappa ihop sitt liv. Där och då var det få som trodde att han överhuvudtaget skulle kunna komma tillbaka och tävla i årets final. Att han skulle kunna slåss om titeln var det ännu färre som trodde, i synnerhet med tanke på vilka namn han skulle behöva slå. Men vi tar det från början…

Finalen av Sveriges Starkaste Man 2019 hölls i Solnahallen, som vanligt under Tyngres flagg. Evenemanget kallades det här året för Tyngre VIII Strong Edition; ett passande namn med tanke på vad som rymdes i Solnahallen. Armbrytning, styrkelyft, crossfit, strongwoman och såklart strongman samsades om både utrymmet och uppmärksamheten, och helgens stora dragplåster var såklart Sveriges Starkaste Man 2019 i den öppna klassen. I år låg en biljett till Världens Starkaste Man 2020 i potten för den som kammade hem titeln, något som gav deltagarna en extra stor anledning att ge sitt yttersta.

Solnahallen består av några stora hallar som separeras av korridorer, och när det bara var några minuter kvar innan finalen skulle börja var korridorerna fyllda av hundratals människor som ville komma in och se tävlingen. Jag försökte klämma mig fram i publikströmmen, men med tanke på min blygsamma framtoning och brist på vassa armbågar insåg att det inte var lönt att försöka gå den vanliga vägen. Lyckligtvis hade jag tillstånd att komma in backstage, så jag lyckades komma in i hallen lagom till att atleterna värmde upp inför det inledande marklyftet.

En av de stora guldfavoriterna, Johnny Hansson, var en av dem som värmde upp. Förra året valde han att inte tävla utan hade en lång uppbyggnadsperiod där målet var att bli så bra som möjligt det här året istället. Han har under året ställt upp i två kval och vunnit båda. Den 172 kg tunga jätten från Årjäng har aldrig varit starkare än han var den här dagen, och många hade tippat honom som vinnare. Han har en historia kantad av ryggproblem, men har varit tämligen förskonad de senaste åren. Tyvärr högg det till i ryggen  när han värmde upp på 330 kg, och han kunde inte göra annat än att besviket tacka för sig innan den första grenen ens hade börjat. Otroligt tråkigt både för Johnny personligen, men också för publiken då en av de absolut främsta atleterna och publikfavoriterna föll bort. När ryggen väljer att inte motarbeta honom tillhör han världseliten och har potential att ta sig till final i Världens Starkaste Man, men tyvärr kunde han inte visa det den här dagen.

Daniel Lindqvist var även det här året första reserv, men han valde att inte vara med och värma upp då han inte trodde att han skulle få hoppa in. Snopet blev det som det blev, och Daniel fick finna sig i att se tävlingen från avbytarbänken istället för att vara med och kämpa mot de andra finalisterna.

Den första grenen var som sagt marklyft för max. I förra årets final var marklyftet den fjärde grenen, men i år ville man se atleterna ge sig på marklyftet med fräscha ryggar. Ingångsvikten var 360 kg (precis som förra året), en vikt som samtliga atleter fixade utan större bekymmer. Det kanske låter som en självklarhet att topp-10 i landet bör klara 360 kg i marklyft, men för att förstå vilken skyhög nivå de svenska atleterna har, även internationellt sett, kan vi jämföra med vårt broderland i väst. Norges Starkaste Man 2019 hölls en vecka efter Sveriges Starkaste Man 2019, och precis som i vår final hade även de marklyft för max som förstagren i Norges Starkaste Man 2019. Även där fick atleterna ha dräkt och remmar, men där var ingångsvikten bara 300 kg, alltså 60 kg mindre än i vår final. Ingen atlet orkade lyfta mer än 380 kg där och bara tre av de tolv finalisterna orkade lyfta mer än 350 kg. Två  finalister nollade i grenen, en klarade bara lyfta ingångsvikten (alltså 300 kg) och tre atleter stannade på 320 kg. Det säger en hel del om hur bra de svenska atleterna är.

Bland de svenska atleterna var det faktiskt hela fem atleter som lyckades lyfta drömgränsen 400 kg (eller mer). Marcus Yngvesson och Gustav Stonegård är numera med i den celebra 400-klubben. Fredrik Svensson lyfte 400 kg i förra årets final, men i år hade han inte lyckats pricka formen verkade det som. Andreas Ståhlberg lyfte 410 kg distinkt, och valde sedan att nöja sig där. Martin Forsmark lyfte 415 kg för att hålla Ståhlberg bakom sig och tackade sedan för sig.

Forsmark och Ståhlberg i all ära, men marklyftet handlade egentligen bara om ett enda namn; Nedzmin Ambeskovic. Nedzmin har profilerat sig som en av världens bästa marklyftare, inte minst när han lyfte 440 kg och blev delad trea i Deadlift World Championships 2019. Han var här för att visa publiken och de andra atleterna hur man kör marklyft på riktigt. Efter att ha exploderat upp 410 kg och sedan sett på när Forsmark drog 415 kg begärde han drömgränsen 450 kg (!). Det kan verka kaxigt att inte först göra ett lyft på t.ex. 420 kg för att säkra grensegern, men han var här för nå rekordvikten och han visste att han hade chans att göra det. Han applåderade igång publiken, täckte handflatorna och benen med magnesium och surrade fast händerna i stången. Nedzmin fick upp stången över smalbenen, upp över knäna och upp till slutpositionen, men han lyckades inte sträckte ut benen ordentligt. Domaren Anders Johansson, som tidigare har vunnit Sveriges Starkaste Man tre år i rad, sprang fram under lyftet för att försäkra sig om att Nedzmin lyckades låsa ut vikten, men då det saknades någon ynka centimeter blev lyftet bortdömt. Nedzmin fick därmed se sig snuvad på den på papperet mest självklara grensegern i årets tävling. Det råder dock ingen tvekan om att hans markform just nu ligger kring 450 kg.

Marklyft för max

1. Martin Forsmark – 415 kg
2. Andreas Ståhlberg – 410 kg
2. Nedzmin Ambeskovic – 410 kg
4. Gustav Stonegård – 400 kg
4. Marcus Yngvesson – 400 kg
6. Fredrik Johansson – 380 kg
6. Fredrik Svensson – 380 kg
8. Johan Espenkrona – 360 kg
8. Cim Johansson – 360 kg

  

Den andra grenen var arm over arm med en VW-buss fylld med barn (både i själva bussen och på taket) och ett släp bestående av en EUR-pall med två fastspända farmersväskor. Greppfantomen Cim Johansson var först ut. Han var en av dem som skulle kunna prestera riktigt bra i den här grenen, men efter att ha kämpat i en dryg minut utan att få ekipaget i rörelse började Johannes Årsjö, som var ansvarig för grenarna, fundera över vad som kunde vara fel. Handbromsen i bussen var frilagd, däcken var välpumpade och med tanke på att Kim Gerhardt (som inte tävlade i årets SSM) kunde slutföra grenen kvällen innan kom man på att det måste bero på temperaturen inne i lokalen. Under kvällen innan var det svalt i lokalen, men med två tusen personer omkring arenan blev det varmt och kvavt, vilket ledde till att friktionen av pallen mot gummigolvet blev betydligt större. Lösningen blev att ta bort en av de båda farmersväskorna. Cim fick köra om grenen efter att resterande atleterna hade kört.

Gustav Stonegård övertygade genom att dra bussen strax över tolv meter vilket räckte till en tredjeplats. Andreas Ståhlberg gjorde en riktigt bra insats och blev tvåa i grenen. Ingen orkade dra bussen i mål, men Martin Forsmark var den som kom längst och kunde kamma hem sin andra grenseger för dagen. Hur gick det då för Cim som fick köra grenen två gånger? Jodå, han lyckades dra bussen ungefär halva sträckan och kom totalt fyra. Väldigt imponerande efter att ha kört slut på nävarna minuterna innan, men så har han också Sveriges kanske starkaste händer.

Arm over arm

1. Martin Forsmark – 15,29 m
2. Andreas Ståhlberg – 14,10 m
3. Gustav Stonegård – 12,03 m
4. Cim Johansson – 9,68 m
5. Nedzmin Ambeskovic – 9,35 m
6. Marcus Yngvesson – 7,92 m
7. Johan Espenkrona – 6,48 m
8. Fredrik Johansson – 6,45 m
9. Fredrik Svensson – 1,81 m

 

Årets pressgren var en pargren i något så ovanligt som Viking Press. Vikten var uppskattad till runt 160 kg i handtaget och man hade en minut på sig att göra så många reps som möjligt. Atleterna fick ställa ner och sedan fortsätta pressa under hela minuten. Fredrik Svensson fick gå ut ensam då han kom sist i arm over arm och det var ett ojämnt antal atleter. Fredrik är en av tidernas bästa bänkpressare med ett tävlingspers på 400,5 kg, men han har inte riktigt kunnat överföra bänkstyrkan till press över huvudet. Fem stabila repetitioner lyckades han dock fixa.

Den skånska skäggtomten Johan Espenkrona är inte heller känd för att vara något pressmonster, förutom när det kommer till raw bänkpress där han är Sveriges kanske allra främsta, men viking press visade sig passa honom som grädden i såsen. Inte mindre än elva repetitioner lyckades han smälla upp innan tiden var ute, vilket innebar en något otippad grenseger till Espenkrona. Martin Forsmark hittade en bra rytm och fick med sig tio reps för en andraplats. Andreas Ståhlberg påstod innan tävlingen att grenen egentligen inte passade för honom, men trots det tog han tredjeplatsen i grenen.

Viking Press

1. Johan Espenkrona – 11 reps
2. Martin Forsmark – 10 reps
3. Andreas Ståhlberg – 8 reps
4. Gustav Stonegård – 6 reps
5. Marcus Yngvesson – 5 reps
5. Fredrik Svensson – 5 reps
7. Nedzmin Ambeskovic – 4 reps
8. Fredrik Johansson – 3 reps
9. Cim Johansson – 0 reps

     

Dagens fjärde gren var publikfavoriten Keg Toss. Sju tunnor från 18 till 25 kg skulle kastas över en 4,6 meter hög ribba. I Johnny Hanssons frånvaro (Johnny är en av världens bästa i grenen) var det öppet om grensegern. Andreas Ståhlberg har visat att han kan slutföra en serie med en hand om det skulle behövas, och visst flög tunnorna både högt och långt, men inte alltid så välriktat. En tunna slungades för långt åt sidan mot läktarplatserna, och någon annan tunna kastades rakt in i plakatet vid ribban. Han fick kasta om flera tunnor och förlorade mycket tid. Efter att tävlingen var över kunde ägarna av Solnahallen konstatera att det var sex stora hål i golvet, och man kan nog misstänka att merparten av hålen kom till när Ståhlberg sulade iväg tunnor. Han fick dock över samtliga, efter många om och men, men han var inte helt nöjd efteråt.

Det skiljde bara två ynka sekunder mellan ettan och trean här, och Martin Forsmark var den som vann grenen trots att Keg toss har varit en sämre gren för honom historiskt sett. På fyra grenar hade konstapeln bara förlorat en enda poäng, och såg därför ut att kunna ta en promenadseger. Nedzmin Ambeskovic kom lite förvånande på en andraplats i grenen och skäggkonnässören Johan Espenkrona kom trea.

Keg Toss

1. Martin Forsmark – 7 st på 25,00 sek
2. Nedzmin Ambeskovic – 7 st på 26,78 sek
3. Johan Espenkrona – 7 st på 27,00 sek
4. Andreas Ståhlberg – 7 st på 43,85 sek
5. Fredrik Johansson – 6 st på 36,71 sek
6. Gustav Stonegård – 5 st på 15,64 sek
7. Cim Johansson – 5 st på 23,57 sek
8. Marcus Yngvesson – 5 st på 50,02 sek
9. Fredrik Svensson – 4 st på 15,90 sek

  

Den näst sista grenen var Farmers Walk med väskor som vägde 180 kg styck, en väl tilltagen vikt som man sällan ser ens i WSM-sammanhang. Vi var nog många som trodde att Martin Forsmark skulle kunna landa ännu en grenseger här, men händerna ville annorlunda. Väskorna gled ur greppet hela tiden och upplyften blev många. Jag frågade honom direkt efteråt varför han inte lyckades bättre i grenen och fick till svar att händerna var helt slut efter den otroligt tuffa Arm over arm. Det var bara tre atleter som lyckades gå hela sträckan, och bäst av alla var Cim Johansson som var den som fick köra just Arm over arm två gånger. Det gör hans prestation ännu mer imponerande. Näst bäst var Fredrik Johansson som hade skadat bicepsfästen ett par veckor innan finalen. Att han kom i mål med de förutsättningarna var också väldigt imponerande. Johan Espenkrona var som väntat väldigt bra och knep tredjeplatsen.

Farmers Walk

1. Cim Johansson – 27 sek
2. Fredrik Johansson – 38,81 sek
3. Johan Espenkrona – 40,17 sek
4. Andreas Ståhlberg – 17,25 m
5. Marcus Yngvesson – 13,73 m
6. Martin Forsmark – 10,35 m
7. Nedzmin Ambeskovic – 8,65 m
8. Gustav Stonegård – 3,04 m
9. Fredrik Svensson – 0,4 m

Den avslutande grenen var som vanligt Atlasstenar. Sex stenar vägandes från 120 kg till 190 kg skulle lastas upp på plattformar som var från 170 cm till 130 cm höga, och grenen var utformad som en pargren. Förra året hade Martin Forsmark i princip säkrat segern redan innan den sista grenen, men den här gången fanns det en liten chans att Andreas Ståhlberg skulle kunna gå om honom i totalen om Martin fumlade bort sig i grenen. Nu var den risken relativ liten då Martin är en av världens bästa stenlyftare och har vunnit grenen i de fyra senaste finalerna, men Andreas tog chansen och genomförde den bästa stenserie han någonsin har gjort. Martin Forsmark kom efter direkt på den första stenen som inte ville placeras på plattformen, men kom närmre och närmre Ståhlberg för varje sten som lades upp. På den sista stenen var de extremt nära varandra, men Ståhlberg lyckades lasta upp den sista stenen en halvsekund snabbare än Forsmark och vann grenen före konstapeln.

Fredrik Johansson, ni vet han med den trasiga bicepsen, sa på förhand att han var rädd för att skada sig mer om han körde stenarna så han visste inte hur han skulle göra där. Nu vet jag inte vad som fick honom att strunta i sin bicepsskada, men han lekte upp stenarna på en kanontid, trots skadan. En om möjligt ännu större prestation än hans insats i Farmers Walk.

Atlasstenar

1. Andreas Ståhlberg – 5 st på 27,09 sek
2. Martin Forsmark – 5 st på 27,54 sek
3. Fredrik Johansson – 5 st på 38,25 sek
4. Johan Espenkrona – 5 st på 44,06 sek
5. Gustav Stonegård – 4 st på 27,36 sek
6. Fredrik Svensson – 3 st på 21,64 sek
7. Marcus Yngvesson – 3 st på 22,36 sek
8. Cim Johansson – 3 st på 25,58 sek
9. Nedzmin Ambeskovic – 3 st på 32,03 sek

      

Till slut kan vi konstatera att ingenting verkar kunna stoppa supersnuten Martin Forsmark nu när Johannes Årsjö har lagt bältet och ammoniakdunken på hyllan. Efter en mardrömsstart på året där träningen fick läggas på is började han så sakteliga lappa ihop livet igen, och när livspusslet väl var lagt hade han bara tio veckors förberedelse inför finalen. Det räckte för att briljera, dominera och försvara sin titel från fjolåret. En bragd väl värd Jerringpriset och något som borde leda till ett filmmanus! Nu väntar Världens Starkaste Man 2020 för Martin, och med tanke på att han har ett drygt halvår på sig att förbereda sig inför den tävlingen så ligger WSM-finalen inom räckhåll, om han nu väljer att köra. En väldigt värdig guldmedaljör helt enkelt.

Andreas Ståhlberg gjorde en kanontävling där han hade lite stolpe ut i vissa grenar. Han vann en gren, kom tvåa i två grenar och var som sämst fyra. Det visar vilken skyhög nivå han har, och om han inte hade fått stolpe ut i vissa grenar hade han kunnat närma sig Forsmark ännu mer. Förhoppningsvis får han chansen att tävla i Världens Starkaste Man 2020 tillsammans med Martin Forsmark, och om det blir så lär han kunna nå finalen om allt klaffar.

Johan Espenkrona försvarade sin tredjeplats från ifjol. Vi visste redan att han är ruskigt bra i löpgrenar som Farmers Walk, men han imponerade allra mest när han vann Viking Press. Om han lyckas få upp marklyftet ännu mer kommer han vara väldigt farlig i fortsättningen. Vi kan konstatera att man aldrig kan räkna bort den skånska skäggmurveln!

Gustav Stonegård var lättast i startfältet och debuterade i en SSM-final (i den öppna klassen), men höll en jämn och hög nivå tävlingen igenom. Inte nog med att han lyckades dra 400 kg i marklyftet, han låg där uppe och stressade de övriga toppnamnen i så gott som varje gren. Han lär kunna aspirera på titeln om några år.

Nedzmin Ambeskovic behöver bli lite jämnare för att kunna utmana om guldet ordentligt, men han har tagit ett stort kliv när det kommer till de rörliga momenten. Det är ändå i marklyftet som han verkligen skiljer sig från de övriga. Det är inte så att han är lite bättre än resten av atleterna; det är som att jämföra min styrka med den hos en silverrygg. Han spelar i en annan liga. Den här gången var han någon centimeter från att klara 450 kg i marklyft, och om han håller sig skadefri lär femhundringen ligga löst inom några år.

Fredrik Johansson är historiskt sett väldigt skadebenägen, och den här gången kom han till start med en bicepsskada, men trots att skadan lär ha hämmat honom i vissa grenar briljerade han Farmers Walk och i Atlasstenar. Hur bra han hade varit om han kom till start utan skador kan man bara spekulera i, men att han skulle varit en pallkandidat är nog ingen högoddsare ändå. Vi får hålla tummarna för att han kan få ett skadefritt 2020.

Vi var många som hade tippat Marcus ”Buktryck” Yngvesson betydligt högre upp än en sjundeplats. Det är jämnt i toppen och det gäller att ha marginalerna på sin sida, något som Yngvesson inte riktigt hade den här dagen. Nu får han glädjas över sitt eminenta 400-kiloslyft i marklyftet.

Cim Johansson debuterade, likt Gustav Stonegård, i SSM-finalen. Ett par bottennoteringar i de statiska övningarna sänkte hans totalplacering, men hans prestationer i Arm over arm och Farmers Walk var verkligen minnesvärda. Jag tror att han kommer kunna vara med och fightas ordentligt om något år.

Vi visste på förhand att årets final skulle bli jobbig för Fredrik Svensson. Han hade en väldig otur med grenvalet, och han lyckades inte få ut det han kan i marklyftet som är den grenen han brukar kunna plocka bra poäng i. Formen var kanske inte riktigt där den här dagen, och det tillsammans med grenarna gjorde att han kom sist. Fredrik har väldigt höga toppar, men också en del dalar som han behöver fylla igen för att bli en toppkandidat. Han satsar nu inför Master-VM (Stefan ”Stisse” Bergqvist också kommer tävla där) där han lär ha stor chans att placera sig högt.

Slutresultat

1. Martin Forsmark – 53 p
2. Andreas Ståhlberg – 49,5 p
3. Johan Espenkrona – 39,5 p
4. Gustav Stonegård – 35,5 p
5. Nedzmin Ambeskovic – 33,5 p
6. Fredrik Johansson – 33,5 p
7. Marcus Yngvesson – 30 p
8. Cim Johansson – 26,5 p
9. Fredrik Svensson – 21 p

Sveriges Starkaste Man 2019 bjöd på minnesvärda rekordförsök, rafflande dueller och kämpainsatser utan dess like. Grenarna var roliga, publiktrycket var grymt, domarinsatserna från Sebastian D. Liljeblad och Anders ”Starkeanders” Johansson var utmärkta, roddarna var påpassliga och demonspeakern Anders Axklo var som vanligt fenomenal i sin roll. De enda synpunkterna jag hörde från publiken var att en del tyckte att det var lite väl mörkt i lokalen och att det tog för lång tid mellan grenarna. Annars var det en idel hyllningskör man hörde när man pratade med besökarna. Bra jobbat, ni som såg till att göra Sveriges Starkaste Man 2019 till den succé det blev!

Om ni vill arrangera ett kval eller finalen i Sveriges Starkaste Man 2020 kan ni läsa mer om det här.

Share

Leave a Reply


*


Translate