Det finns en mängd situationer som har uppstått under det gångna året som har fått mig att sucka över något eller annat tillstånd. Man står där och ska hantera någon riktigt skitdålig situation. Det kan vara allt från sin egen fethet eller klenhet, båda har hänt mig, till märkliga konflikter.
Den genomgående lärdomen är att absolut ingenting blir bättre av att tycka att det är så dåligt att man ändå kan skita i det. Är man tjock, så blir man aldrig mindre tjock av att strunta i det och moffa pizza eftersom det ändå är åt skogen. Man kan aldrig vara så tjock att det inte blir värre av att äta pizza varje kväll istället för vanlig mat.
Man kan aldrig vara så klen att det inte är någon idé att träna. Att vila sig i form funkar bara efter långa perioder av hård träning, inte som ersättning för träning överhuvudtaget. Det blir helt enkelt alltid sämre av att inte träna alls.
I den internationella armbrytarvärldens pågående omstrukturering så får jag hantera en massa sjukt märkliga nationella konflikter. Ni vet den där typen av eskalerade byfåneslagsmål som gör att man bara vill skita i alltihop, bara för att det är så dumt. När man tänker att nu skiter jag i att vara trevlig och bara skäller ut dem och skiter hur det går, hur frestande det än är, så blir det alltid sämre av att brinna av och strunta i allt. En situation kan märkligt nog alltid bli värre, och det snabbaste sättet att se till att det blir värre är att skita i allt.
Hur ynklig man än tycker att man är när man står där och tittar sig i spegeln, så blir det värre av att gå ut och leta i kylskåpet.
Hur klen man än är när man står där och försöker få upp ett marklyft som man tycker borde vara papper, så blir det värre av att låta bli, duscha och gå och tröstäta.
Är man osams med någon så blir det aldrig bättre av att skälla ut, komma med personliga påhopp, dra upp allt gammalt man kommer på, och lite till som man hittar på av bara farten. Det blir sämre. Ibland så hade grundkonflikten gått att rädda upp ganska enkelt, men efter ett rejält utbrott så kan det bli omöjligt att rädda.
Sanningen är den är att man har varje morgon att gå upp och börja där man är. Man må vara frustrerad, irriterad, generad, men det enda andra alternativet är att inte gå upp alls.
Jag har i det uppdrag jag åtagit mig att försöka hjälpa till att spela bollen där den är i varje larvig situation, oavsett hur barnslig och pinsam jag tycker att den är. För det är där bollen ligger. Att ställa upp mig för att lägga en frispark någonstans där bollen inte är hjälper inte.
Tycker jag om att det spelläge jag har? Nej, men det är där bollen ligger. Jag har bara att spela eller kliva av plan, och det senare ligger inte för mig.
