I dag är det Alla hjärtans dag, dagen då män (allt som oftast) vallfärdar till stormarknader och blomsterbutiker för att inhandla omsorgsfullt komponerade rosenbuketter, geléhallon och pralinfyllda chokladaskar för att visa hur mycket de håller av sin partner och samtidigt bevisa att man minsann håller koll på vilket datum det är. Det är nämligen av största vikt att man köper blomsterarrangemang och konfektyrer just den här dagen (om man har en partner), för annars finns det en risk att man blir offentligt lynchad enligt gammal sed. Då spelar det ingen roll om man har kommit hem med blommor trehundrasextiofyra dagar i rad; det är nu det betyder något på riktigt.
Jag anser mig vara en relativt romantisk person när jag lägger den sidan till. Jag har historiskt sett konstruerat extremt välgjorda skattjakter (om jag får säga det själv) till min fruga, skänkt både guldsmycken, fina middagar och blommor, trots att det varken har varit hennes födelsedag, vår årsdag, Alla hjärtans dag eller julafton. Jag gillar att uppvakta den jag älskar, men just på Alla hjärtans dag känns uppvaktning som något krystat, något framtvingat och kommersiellt. Det känns helt enkelt inte lika äkta att komma hem med blommor och choklad när hon och alla andra förväntar sig att man ska göra det. Det betyder inte att jag inte kommer följa normen, och det betyder inte att jag själv inte uppskattar att bli uppvaktad denna dag, det gör jag såklart, men det känns som att någon annan har bestämt att man ska uppvakta sin käresta den här dagen, och att det inte görs på eget bevåg.
Samtidigt inser jag det motsägelsefulla i att jag älskar julafton med allt vad det innebär. Jag trakasserar traditionsenligt sparkontot för att köpa allt för många julklappar trots att alla förväntar sig att man ska köpa presenter just den dagen. Jag äter gärna kanelbullar på kanelbullens dag, inmundigar gladligen semlor i plural på fettisdagen och sällar mig till skaran som skjuter fyrverkerier runt tolvslaget på nyårsafton. Det finns egentligen ingen logik i att ogilla det ena kommersiella jippot och samtidigt omfamna de andra.
Initialt tänker jag att om man behöver luta sig mot ett speciellt datum för att visa sin partner att han eller hon är uppskattad så kanske man bör avsluta relationen och söka sig till något annat. Å andra sidan kanske Alla hjärtans dag kan fungera likt en defibrillator som kan få i gång hjärtan som har slutat att slå, för att åter kicka igång romantiken och bringa lite glöd där det annars är svalt. Det kanske kan räcka med att någon får en bukett rosor för att personen ska känna sig sedd, för att förhållandet ska räddas och romantiken åter kan spira. Alla hjärtans dag är i så fall den kanske viktigaste dagen på året.
Låt oss därför vältra oss i hjärtformade chokladaskar, rosor stora som assietter och svindyra nallebjörnar med broderade kärleksbudskap, även om vi vanligtvis är riktiga svärmorsdrömmar. Våra nära och kära förtjänar det!
