Kanske är vår ständiga strävan att hitta mitten i allt något allmänmänskligt, kanske är det bara svenskt. Kanske hör det ihop med ordet lagom, svenskens favoritord att ironisera över när vi odlar vårt självförakt. Ingen tycks ju vilja vara lagom, däremot vill väldigt många befinna sig mitt i. Definitionen på mitt i är ju för de allra flesta av oss där vi själva befinner oss. I alla fall för de av oss som stundtals har lite grandiosa tendenser. Det stämmer så till vida att i vår egen värld är vi mitt i, men det är förmodligen också den enda värld där det är sant. En någorlunda objektiv beskrivning på mitt i måste väl vara att man har lika mycket på varje sida. Har du mer skog norr om dig än söder om dig, så är du inte mitt i skogen, utan i de södra delarna.
Tittar vi på träning så tycker nog de allra flesta av oss som lyfter på så tunga saker vi orkar att detta är själva träningens epicentrum. En självklar men mycket subjektiv uppfattning för mig är att ett stenpodium borde vara världens mitt för alla som är intresserade av träning. Men så är det inte. Tittar vi på den totala mängden människor som utför någon som helst fysisk träning så är vi som bryter arm och lyfter sten rätt långt ifrån mitten. Det finns troligen en väsentligt större mängd konditionstränande tomtar än stenlyftare, och de är också en del av den tränande helheten. Procentuellt en större del, dessutom. Tar vi den helheten av skidåkare, löpare, fotbollsspelare, tyngdlyftare, hockeyspelare, armbrytare och stenlyftare så är i alla fall jag rätt långt ifrån mitten.
Det kan man hantera på två olika sätt. Antingen envisas man med att man själv är i mitten, och då måste man skära ner sin värld till en storlek där man själv hamnar i mitten, och då blir den inte stor. Eller också kan man inse att man inte måste vara i mitten, utan får befinna sig på sin kant. Att jag är långt ifrån maratonlöpare innebär inte att jag måste förneka att de finns i min värld. Det vill säga om jag går med på att träning definieras av att roa sig med att utveckla och pröva den mänskliga kroppens prestanda för sin egen skull, utan hälsa eller praktisk nytta som mer än sidoeffekt. Köper jag en så pass bred definition så får jag tillhöra en mycket större värld, till priset av att jag är i ytterkanten på den.
Lite som att vara människa. De allra flesta människor i världen är inte som jag, vilket vi alla ska vara tacksamma för. En vit, heterosexuell, lagom tjock medelålders man från ett land med 10 miljoner invånare är inte mänsklighetens mitt, och varje försök att anpassa världen i storlek så att jag blir det kommer att leda till en väldigt futtig värld. Jag befinner mig hellre på kanten än lever i en sån.
