För många av oss som jagar är trofén från vilt vi har fällt en viktig del av jakten. Den rent estetiska aspekten av att ha fult med horn och grisbetar på väggarna kan möjligen diskuteras, och görs så också i de allra flesta jägarhem. Ju längre man har jagat desto större chans att man får hornen uppe i vardagsrummet, av rena volymskäl om inte annat. I början på ett jaktliv är troféerna inte lika många, och en livskamrat kan fortfarande vara nyförälskad nog att inte inse att det blir som att öppna en Pandoras ask att gå med på grisbetar bredvid släktfotografierna. Så småningom brukar det lösas med gillestugor, trapphus, mancaves eller liknande områden där de med mer estetiska anspråk svär sig fria. För alla utom den som skjutit är ju värdet synnerligen begränsat, och inte ens vi själva tycker nödvändigtvis att det är vackert.
Det handlar inte alls det. En trofé är en symbol, inte en prydnad. Min samling utökades nu i veckan ytterligare en rund sköld med vildsvinsbetar, och de är i sig verkligen inget märkvärdigt. De två som finns där sedan tidigare är väsentligt större, och satt på större och argare galtar. Ändå fick den senaste betydligt högre prioritet och gjordes i ordning inom ett dygn av skottillfället, och det beror på en för mig väldigt viktig sak. De två tidigare har det båda varit lite strul med, och på grund av bristande insatser från mig så hade det kunnat gå illa om inte skickliga vänner och jägare funnits med. Hade jag varit utan hjälp hade det helt enkelt inte blivit bra. Den nya mindre däremot, har ingen annan hjälp till med på något sätt. Jag var ensam ute i skogen på vakjakt i skymningen, sköt, tog hem, flådde och så småningom styckade grisen helt på egen hand, Det finns inget sätt någon kan påstå att resultatet inte berodde på mig, utan på någon annan omständighet. Den lilla skölden med de små betarna är för mig en påminnelse om att jag faktiskt är kapabel jägare på egen hand. Storleken på de andra påverkar inte det, de är en symbol.
Ibland rör vi ihop de där faktorerna när vi ska utvärdera vad vi har åstadkommit i våra liv, eller idrottskarriärer. Pokalerna och diplomen är faktiskt inte det viktiga, utan det de påminner om. På SM i armbrytning får man inga pokaler, utan en medalj som ofta är rätt blygsam. Ändå har den hedersplatsen hemma hos många av de som vunnit dem, för det finns många pokaler som är lättare att vinna en än SM-medalj.
Det finns ingen idrottsbuckla som är så fin att den får stå framme om den inte representerar ett viktigt minne för ägaren. Ibland blir det till och med tvärtom, man påminns om frislängar, foulsegrar och walkovers, och blir påmind om att det kanske var en del tur inblandad. Då hamnar den lätt i förrådet. De som var svåra att få med sig hem får stå framme. Så du som tycker att det är lite smaklöst med vildsvinsbetar eller plastpokaler som står framme hemma hos folk, det gör vi också. Men står eller hänger de framme så är det för att vi är stolta över det vi åstadkommit för att få dem. Vill du göra oss glada så fråga hur det gick till.
