Under min barndom tog jag intryck av väldigt många fiktiva figurer, det gör jag i och för sig fortfarande, men det var i högre takt när jag var i bokslukaråldern. Ofta mer stödkaraktärer än huvudpersoner visar det sig när jag går igenom minnet.
På engelska heter det mycket mer sympatiskt ”supporting actor” i stället för biroll, vilket är det jag väljer att kalla stödkaraktär. De som gjorde det möjligt för huvudpersonen att vara den han eller hon skulle vara, helt enkelt.
När Rasmus på luffen kom så blev jag helt hänförd av Paradis-Oskar, då kanske mest för att jag var fascinerad över att det faktiskt funnits luffare och den märkliga fria tillvaron jag fick intrycket att de måste ha levt. Som äldre är det vissa andra saker som fastnat som jag läser in mer tyngd i.
I början på filmen följer Rasmus helt enkelt efter Paradis-Oskar från barnhemmet, mer eller mindre mot dennes vilja. Gormande försöker han avskräcka pojken från luffarlivets vedermödor, men mitt i den första kvällens vresighet dyker det upp en livsklokskap som jag tycker är i det närmaste allomfattande. Oskar lämnar den huttrande, blöte och hungrige pojken ensam en stund, och återvänder med några ägg i mössan som han kokar åt Rasmus. Konversationen som följer är magnifik.
-Var har du fått dem ifrån?
– Tjaaaa….
-Har du snott dem?!
-Nja….
-Men du sa ju att om man snor när man går på luffen så tar länsmannen en innan man hinner snyta sig!
-Sa jag det? Vad klok jag är. Men jag kan ju inte låta ett litet barn svälta, bara för att jag är så klok.
Det finns gånger när man måste agera mot bättre vetande om man vill vara människa. Inte för att man glömt sin kunskap, klokhet eller insikt, utan för att något annat helt enkelt är viktigare. Rättskyddet för folk utan permanent adress har i alla tider varit lite tveksamt, och vetskapen om att man inte har marginaler eller förståelse för förmildrande omständigheter att hoppas på när man går på luffen var en dyrköpt erfarenhet för Oskar. Men där satt ett hungrande barn. Dessutom ett hungrande barn som han inte ville ha med sig till att börja med. Han var oskyldig som en brud, för att använda ett av hans favorituttryck. Men man kan inte låta ett litet barn svälta.
Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kan, hur stor risk det är att man förvärrar problemen så att de riskerar att bli oöverstigliga. Det kan gälla så banala ting som att hjälpa någon förhoppningsfull men chanslös vän med sin träning i jakten på sin dröm. Man kanske vet att drömmen är orimlig, och ändå sätter man sin kunskap åt sidan för man kan inte släcka drömmen och gnistan i ögonen, även om det leder mot magplask.
Men det kan också vara frågan om immigration och integration, flyktingar som har flytt hit.
Även om problemen ser ut att förvärras, även om vi vet att systemet inte klarar hur många som helst, eller att vi har misslyckats med många som redan är här, även om vi vet precis hur illa det är med allt, och är kloka nog att se vad som riskerar att hända. Det handlar inte om att blunda eller vara dumma i huvudet. Det handlar om att vi inte kan låta små barn svälta och dö för att vi är så kloka.
