Jag är mitt i en fantastisk jaktvecka där jag för första gången i mitt liv får uppleva en riktig norrländsk älgjaktsvecka. Inte nog med att det är fantastisk natur i en skala som är väldigt ovant för oss från södra Sverige som jagar på småplättar relativt sätt. Det är dessutom tillsammans med en mängd goda vänner, både nya och gamla. Flera av dem formidabla armbrytare, de kommer från två olika klubbar här uppe, men bara från en släkt, nämligen samma släkt som är stommen och 90% av älgjaktslaget där jag är gäst.
Som om inte grundförutsättningarna räcker för att utgöra en fantastisk vecka, råder dessutom en otrolig generositet. I princip allt från mat till husrum i ren vänlighet, för att inte nämna bäverhojten. Men oavsett gästfriheten och vänligheten så går inte allt att dela. Trots de tappra försöken från mina värdar i jaktlaget att ställa mig på pass där det borde komma älgar så har flera av dem skjutit älgar medan jag primärt har beundrat naturen på norrländska myrar, dock utan älg än så länge.
Alla situationer och möjligheter i livet är nämligen inte överförbara på någon annan. Precis som mina jaktvärdar vet att hur väl de än vill mig så vet de att mina chanser att lycka med jakten inte ökar för att de skulle avstå något tillfälle de får. Jag hade inte skjutit någon tolvtaggare bara för att jaktledaren avstått sitt tillfälle. Det enda som hade hänt är att ingen tolvtaggare alls hade blivit skjuten.
Det finns möjligheter och tillfällen som dyker upp i livet som är helt kopplade till där och då.
Tillfällen att göra något bra som varken går att spara eller överföra till någon annan. Knepet med ett generöst liv som ändå inte blir självförbrännande är att lära sig att skilja på vad som går att dela med sig av och inte.
Hur gärna man än vill någon i sin närhet väl så vet man att det inte finns någon automatik mellan att jag själv avstår något och att det därmed tillkommer någon annan.
Inom styrkesport har det i många år varit praxis att arrangörer helt enkelt har bjudit in dem de vill ha med på sina tävlingar. Det har hänt flera gånger att ödmjuka svenskar inom både armbrytning och strongman har försökt att passa vidare sina inbjudningar till någon annan som de gärna vill ska få komma ut lite, med resultatet att ingen svensk alls deltar på tävlingen. Tanken att hjälpa någon annan är fin, men denne andre har oftast inte de förutsättningar som gör att det skull fungera att överföra tillfället.
Att utnyttja de tillfällen livet bjuder dig är inte att vara egoistisk, och innebär inte att du skulle missunna dina medmänniskor något. Ja, det finns tillfällen när det faktiskt skulle gå. Hade jag stått precis brevid jaktledaren så hade han kunnat låta mig ta skottet utan att tillfället gått förlorat, vilket jag är säker på att han hade gjort.
Men nu stod jag inte där, och hade inte blivit lyckligare av att han låtit bli. Så han lät inte bli, eftersom han som de flesta jägare vet att det är bara där och då som tillfället kan utnyttjas.
Det är en rätt harmonisk karl.
