Den gångna veckan har den sista av helgdagarna passerat, sen får Knut och hans tjugondag säga vad de vill. Trettondagen är i princip lika obegriplig, men den är i alla fall röd, och då kan man göra annat än sitt vanliga arbete.
Det som för mig hamnar väldigt långt upp på listan så här års när tillgänglig ledig tid finnes är jakt. Ska det bedrivas någorlunda effektivt så krävs det egentligen att man är fler, varav minst en bör vara hund. Nu hade vi jagat på den jaktmark jag tillhör helgen precis innan, och enligt allmänt förnuft och våra egna principer så var det ingen idé att släppa hund på marken så snart igen.
Emot detta stod den röda dagen, det faktum att jag var på plats, och att allt vilt är lovligt så här års. Då finns en liten nödutgång, att likna vid de nödraketer på 3,5% man kan inhandla på ICA när Systemet har stängt. Inte alls lika bra, men verkar i alla fall i teorin i samma riktning. Ensamjakt. Smygjakt. Eller som vi säger i jägarSverige präglade av Tyskland, pürsch.
Det här är något som i huvudsak bedrivs i slutet på augusti och början på september, när det går att smyga sig på betande råbockar och i september dovhjortar. De är nämligen ute på åkrar och ängar och betar i gryning och skymning då. Något de däremot inte gör i gryningen i snöoväder i norra Kalmar län på trettondagen, visade det sig. Det hade man kanske kunnat räkna ut med röven och en kritbit, som min gode vän brukar säga.
Frågan som uppstår är då vad som i det här fallet skiljer pürschjakt från att bara vara en idiot som går runt i knarrande kramsnö med en .308 på axeln? I praktiken väldigt lite, men i sinnevärlden allt. Eftersom jag inte enbart jagar för den materiella vinningens skull, utan i högre grad för upplevelsen så kan nog en stor del av syftet sägas vara uppnått. Detta enbart utifrån det faktum att jag själv tyckte att jag jagade. Jag blev gladare, hade roligare, lärde känna marken lite bättre, och var på det hela taget nöjd med mina två timmar i snögloppet runt gryningen. Jag hade ägnat min lediga tid åt det jag önskade, och förbättrade i någon mån min livskvalitet. Innehållet i min frys däremot är helt oförändrat.
Med den tid de flesta av oss lägger ner på träning så kommer vi nu och då att komma till liknande scenarion med vår träning. Om allt ska mätas i faktiska mätbara gains så är det en hel del vi kan låta bli. Men nu kanske det inte bara är därför vi tränar. Kanske är det så att vi även känslomässigt och mentalt mår bra av att tycka att vi tränat.
Att vara på gymmet och rycka lite i en kabelhiss eller känna lite på en stång kanske är lika meningslöst som smygjakt på trettondagen rent resultatmässigt. Men nu och då så är det OK, bara för att det känns roligt. Visserligen är det enda som gör det till träning istället för en idiot på ett gym vårt sinnestillstånd, men ibland räcker faktiskt det.
