Ett av mina sätt att slappna av när jag är hemma är att titta på relativt meningslös TV. Jag tittar på en hel del mer kvalitativt också, men då oftast streamat efter att ha gjort ett aktivt val. Det linjära TV-tittandet har mer funktionen av en brasa att sätta sig framför en stund, och vad jag tittar på har mer att göra med vilken tid det är än något annat. Ofta blir det Pawn Stars som håller tillräcklig stimulansnivå för att jag ska låta det stå på.
Jag gillar programmet, det enda jag inte riktigt kan med i konceptet är det krystade prutandet. Någon gång vore det uppfriskande om ett anbud bara antogs rakt av, men nej då. Det ska jämkas och prutas för sakens skull. Det är här jag vill plocka med en princip till livet i övrigt.
Sanningen ligger inte alltid mitt emellan två extremståndpunkter. Det håller som bäst på att illustreras för oss i den parodi till inrikespolitik som jänkarna håller på med just nu.
Enligt principen och den psykologiska viljan att alltid hitta en gyllene medelväg så är det lätt att tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan den märkliga verklighetsuppfattning som Trumpanhängarna som stormade Capitoleum har, och gråa, tråkiga statstjänstemän som intygar att allt har gått rätt till. Problemet med synsättet är att galnare de som stod för stormandet är, ju mer flyttas sanningen åt deras håll, eftersom mittpunkten då förskjuts.
Men sanningen är inte mittpunkten mellan alla kända åsikter, den är oberoende av den, och varje ärligt tänkande människa är skyldiga att själva grunda sin uppfattning, inte att räkna fram ett snitt av andras.
Som ni märker talar jag inte till de rövhattar som på fullt allvar tror att de behöver göra väpnad revolution, utan till er som tror att det ändå måste ligga något korn av sanning i det de säger. När man tillåter den tanken att få fäste så har man automatiskt flyttat sig åt stollarnas håll, och det otäcka som kallas normalisering äger rum.
Om den kunnige experten i Pawn Stars säger att ett mynt inte är värt mer än 1 dollar, så blir inte rätt pris 500 för att stollen som kom med vill ha 1 000. Det är förvisso mitt emellan, men fortfarande fel, eftersom 1 dollar och 1000 dollar inte är lika rätt/fel. Det ena är rätt och det andra fel, och det måste man grunda på något annat än en snittberäkning.
Om jag i min egen politiska hållning resonerade som prutarna så skulle jag fortfarande vara kristdemokrat, eftersom jag då skulle hamna någonstans emellan mitt eget krav på anständighet och SD:s stolpskott. Det må vara mittpunkten i den förskjutna politiska debatt vi numera har, men där är inte jag. Jag har grundat min ståndpunkt på annat än en snittberäkning av andras.
Har det här med träning att göra? Ja, i någon mån, eftersom det i det mesta är med träning som med livet i övrigt. Vare sig du följer någon annan blint, eller du hela tiden försöker pruta mellan olika synsätt så är det lika fel. Du måste själv leta efter det rätta, inte räkna fram en mittpunkt utifrån vad andra tror.
