Det finns ett fantastiskt talesätt som tydligen härrör från Maslow, samma kille som höll på med den mänskliga behovstrappan. Ni vet, det där om i vilken ordning vi prioriterar våra behov. Det har jag skrivit om förut, men talesättet jag tänker på nu är: Ger man en liten pojke en hammare, så kommer han att hitta en massa saker som behöver bankas. Regeln nedtecknades egentligen några år tidigare av Kaplan, och är faktiskt väldigt intressant, och kan ligga till grund för lite ordentlig självrannsakan.
Försöker vi lösa uppgifter för att de behöver lösas, eller för att vi råkar ha ett verktyg vi tycker passar till det? Alternativt, låter vi bli att ta reda på ett effektivt verktyg därför att vi tycker det är så roligt med det vi har?
Sättet att rannsaka sig själv och sin träning eller sitt liv utifrån detta är att åtminstone i tanken börja helt utan verktyg. Istället för att tänka på vad du har som du kan använda så börjar du med vad har att tillgå. Självfallet så kan de två så småningom kanske sammanföras, men det är inte där man börjar.
Inom armbrytartips såväl som styrketräning så blir det här ibland parodiskt uppenbart om man tänker på bilden av den lille pojken med hammaren som går runt och slår på grejor.
Under många år så var den självklara lösningen i Skänninge att vrida in i en hook. Oavsett styrkor eller svagheter så borde det gå att lösa med en rejäl hook. Slå lite med hammaren här, ska du se.
Själv har jag alltid hävdat att pronering är det som behöver bli bättre i de flestas armbrytning, oavsett fel. Detta inte för att jag verkligen är säker på det, utan på att jag har lärt mig det. Kanske också för att jag är lite starkare där än i andra rörelser, så det är roligare att visa. Jag slår lite med hammaren, så lossnar det nog.
När jag först kom in i träningsvärlden så höll inte gemene man på med marklyft, det var mest styrkelyftare och någon enstaka strongman. Numera används marklyft av alla till allt, vilket för all del inte är någon försämring mot det tidigare förhållandet.
Man ska generellt vara försiktig med att leverera svar innan frågan är formulerad. Ingenting är egentligen svaret på allt, och ska jag dra in min egen bakgrund i den svenska frikyrkligheten så skulle mycket av kommunikationen utåt ha lyckats bättre om man väntat tills folk formulerat sina livsfrågor. Man kan hjälpa till med det, precis som man kan hjälpa någon med träningen genom att lyssna var det gör ont, och vad man inte orkar innan man levererar ett svar. Annars blir det lätt som med alkisen på Filadelfias tältmöte som sa: Visst, jag har fattat att Jesus är svaret, men vad är det frågan om?!
Så var lite ärlig, erkänn vad som är din hammare, och lägg den åt sidan en stund medan du funderar på uppgiften som behöver lösas. Kanske hjälper det att banka sen, kanske inte.
Har jag sagt att fler borde lyfta sten?
