Häromkvällen så satt jag och hustrun och tittade på Netflix på det där planlösa sättet man gör när man mest behöver sitta en stund. Det blev Everest, filmen som är inspirerad av verkliga händelser, som man brukar säga när man inte riktigt vill bry sig om att hålla sig till fakta, men ändå vill att folk ska tro att allt är på riktigt. I korthet så handlar det ett professionellt bergsklättrarföretag som efter flera års framgång kör i diket, och ledaren tillsammans med en del klienter dör på Mount Everest. I onödan, kan man dessutom tycka.
Det första man kan ställa sig frågan om är vad de skulle upp där att göra överhuvudtaget? Risken står inte riktigt i proportion till vinsten kan man tycka. Att vara ute på marginalerna i överlevnadschans ska man inte ta lätt på, oavsett vinst. Det är en fysisk miljö som människan egentligen inte kan leva i, så det handlar om att göra ett kort besök och gå ner innan man dör. Men för all del, låt oss anta att man oundvikligen känner att det är värt det, man måste upp dit och se världen ovanifrån.
Det illustreras ganska bra i filmen vad det gäller säkerhetsgränser de hade satt upp, förberedelse, samarbete och så vidare. En bärande punkt i berättelsen var att man måste vända neråt innan kl. 14 på dagen, något de sen struntade i, vilket ledde till att de dog. De som vände innan det överlevde. Just när beslutet fattades verkade det känslomässigt motiverat, det var klientens andra försök, och han skulle aldrig klara ett tredje försök. Nu kom han aldrig hem istället. Självfallet tänkte varken han eller expeditionsledaren att de kunde tänja på gränsen ner de planerade. Problemet var inte planen, utan att de sket i den.
Det finns ganska många exempel inom idrott och kraftsport där det gått överstyr under resan mot toppen. Folk som intygat att de aldrig skulle börja kura upptäcker att klockan är 14 och det är dags att vända utan att de kommit fram, bildligt talat. Plötslig dålig hud och vattenballong dyker upp, en del kommer ner, andra dör på berget. Somliga faktiskt fysiskt, medan andra relationsmässigt, socialt, ekonomiskt eller hälsomässigt.
Det tråkiga är inte bara den faktiska ynkligheten i att vända sig till knarket, utan oförmågan att stå vid sina egna beslut. Många gånger är planen helt ok. Utmaningen är att låta sig uppfyllas och inspireras av drömmen utan att låta den ta över och överskugga sunt förnuft. På väg upp på berget så blir det den resan man är uppfylld av, och det är lätt att glömma bort tumreglerna. Jag vet inte vilket berg det är det är du känner att du tvunget måste uppför, men se till att du vet när klockan är 14 och det är dags att vända. Det är ingen mening med att se världen uppifrån om det är det sista du ser och du aldrig kommer ner och kan berätta om det.
