Eftersom jag brer ut mig med det mesta jag gör på sociala medier så har det varit svårt för mina vänner att undgå den gångna helgens armbrytarresa. Det är den första sedan pandemin bröt ut, och till och med inom Sverige har vi varit ytterst restriktiva. Behovet var med andra ord uppdämt, och med påbörjad vaccination med tillhörande intyg och lättade restriktioner så kunde jag åka till Slovakien.
Tävlingen hölls för 28:de gången, och efter Golden Arm i Eskilstuna så är det den äldsta återkommande tävlingen i världen. Slovakien ligger dessutom så till att över 15 nationer kunde resa dit även under nuvarande omständigheter. Mitt huvudsakliga syfte var ett välbehövligt möte med den internationella styrelsen, träffa flera nationella ledare till länder som kommit med i förbundet sedan vi senast sågs, och att hämta hem svenska medaljer till sina rättmätiga ägare efter att en långdragen process runt dopingavstängningar vid det senaste VM:et äntligen kunde avslutas, efter en mängd fördröjningar och överklaganden.
Några dagar innan avfärd slog det mig dock att jag numera inte skulle behöva ställa upp i en tyngsta masterklassen, utan faktiskt utan bekymmer med kläder, skor och centraleuropeisk lunch i magen kunde väga in i -95. Kanske tävla? Nu är ju inte jag någon vidare armbrytare så det var inte med någon tro på framgång, utan mer för att fira att det gick, och för att få bära min Hammarbytröja i skarp tävling jag ställde upp.
Min förvåning var total när jag faktiskt i första matchen upptäckte att jag inte blev dunkad, utan att det stannade mitt på bordet, med slip och remmar till följd, och sedan en seger via två armbågsfouler av min motståndare när han försökte tricepspressa sig förbi mitt lås. Alla andra dunkade mig sedan, och i högern blev jag dunkad två raka och fick en match om femteplats mot samma kille. Min höger är lite mindre dålig, så det var en ganska rak seger, och naturligtvis mycket tillfredställande, men inte som den första vänstermatchen.
Den känslan har jag haft två gånger tidigare, den första gången en atlassten faktiskt släppte marken, det är 20 år sedan och den lättaste som fanns då var på 90 kilo, och den gången när jag för första fick loss mitt pinchgripblock i järn från marken. Det är inte samma sak som att öka ett personbästa, eller göra något bättre än innan. Det är insikten att något man trodde för alltid skulle vara bortom den egna förmågan faktiskt går. Det är oerhört, eftersom det till viss del förändrar självbilden. Att lyfta atlastenar var förbehållet riktiga styrkeatleter, pinchgrippen var till för tävlande i Sveriges Starkaste Man, och vinner matcher på internationella tävlingar gör bara riktiga armbrytare.
Jag vet vad det kostar i träning och hängivenhet att bli bra på armbrytning eller annan styrkesport, och är medveten om att jag aldrig kommer att bli bra, eftersom jag inte kommer att betala det priset. Men det som hände i Senec är att jag för första gången på de 20 år jag engagerad i sporten kommer att ändra mitt svar när jag får frågan om jag bryter arm. Tidigare har jag alltid sagt: ”Nja, jag är mest förbundspolitruk”. Men trots att jag bara rådde på en enda av mina motståndare i en rätt liten mastersklass, så har det ändrats.
Nu kommer jag att svara: ”Ja, jag är armbrytare”.
