Jag är för andra gången i mitt liv mitt i en norrländsk älgjaktsvecka, och för er som inte jagar tarvar det lite förklaring. I södra Sverige börjar inte älgjakten förrän i oktober, medan de norrländska länen börjar redan i september. Redan det är orsak nog till glädje och förväntan, men till det ska läggas upplevelsen i sin helhet. Jag var efter fjolåret osäker på om det var nyhetens behag, men årets vecka pekar med all önskvärd tydlighet på att det inte var den avgörande faktorn. Det är de tusentals hektaren, myrarna, skogarna, hundarna, kokkaffet över elden och hundratals andra detaljer. Men kanske ännu mer vännerna, och den gränslösa generositeten och gästfriheten.
Älgjakten är naturligtvis speciell, men jag gissar att motsvarande företeelser finns i många kulturer runt världen. Många i laget som så varmt välkomnar mig och min småländske jaktkamrat är släkt, men inte alla, och de delar definitivt inte vardagen. Ändå är de i den kontexten dit jag välkomnas en helhet, sammansmidd över årtionde. Vissa är det vi kallar för jaktidioter, sådana som inte skulle ett tillfälle att frysa eller lossa ett skott för allt i världen. Men de flesta är inte det, utan är jägare bara de tillfällen älglaget jagar gemensamt. I övrigt är man fullt upptagen med livet i övrigt, på vitt skilda håll, även om man är släkt.
Kanske är förklaringen det som en av jaktlagets äldre medlemmar kläckte ur sig vid morgonsamlingen, i hans fall med gårkvällens kalas i åtanke. Nu är inte älgjakt någon publiksport, men hade det varit det så hade mannen ifråga varit publikfavorit. Den livsvishet han levererade tyngd av stundens motvind och uppförsbacke var: ”Livet är en prövning”. Kanske är det hela förklaringen till både älgjakten, armbrytartävlingar, styrketävlingar och andra milstolpar. Även om jag har förmånen att tycka om min vardag och nästan allt jag gör, och verkligen tycker att man ska försöka att formas sitt liv så att man gör det så måste man förstå och respektera att det inte alltid är det för alla. Ibland är livet en prövning, och då behövs älgjaktsveckor, armbrytartävlingar och andra höjdpunkter.
Det är naturligtvis inte hållbart att leva sitt liv så att man bildligt talat måste hålla andan i veckorna och hoppas klara sig till helgen, men ibland är det där man är. Då måste man jobba på att ändra den tillvaron, men det kan faktiskt ta tid. Ska man orka med den tiden så måste man få något att sikta på, och i vissa fall till och med möjligheter att komma ifrån. Vardagens små avbrott som träningspassen i veckan kan göra sitt , men ibland behövs ett rejält lufthål. Är du en av dem som egentligen inte tycker att det behövs så är du att gratulera, och då gäller det att komma ihåg att det inte är så för alla. Bakom de skämtsamma orden kan det faktiskt ligga lite allvar, och då är det en förmån att få vara en del av det som gör att de orkar med. Som gör att de överlever fast livet är en prövning.
