Ni som utsätts för mina träningsinlägg på sociala medier är nog relativt trötta på bänkpress och stenlyft, vilket inte alls hindrar mig från att fortsätta. Det är bara bänk och sten jag tränar, med några kompletterande övningar, och just de är om möjligt ännu tråkigare att titta på. Jag ursäktar mig med att ni alltid kan scrolla förbi, det hade troligen jag gjort om någon annan la upp så föga imponerande resultat. Att jag ändå håller på och lägger upp till synes samma klipp beror på att det faktiskt sker lite viktmässig utveckling, i alla fall i bänkpressen. Inga underverk, men ändå. I sten är inte progressionen lika tydlig, mest beroende på att det är större steg i vikt mellan Sweden Barbell Clubs stenar än de mindre viktskivor man kan lägga på i bänk. Jag inbillar mig dock att det ändå går framåt även i sten, och även om jag nu och då bommar på 120-stenen så lägger jag numera lika ofta upp den, och jag tycker stundtals att det känns som om det går lättare.
Nu i veckan hade jag ett lättare pass i bänk, och eftersom jag alltid kör sten sist i passet, eller ”valfri övning” som Josef Eriksson stavar sten när han skriver program, så tänkte jag att det var tillfälle att prova på 130-stenen. Efter att ha lyft upp till 110 så skippade jag 120 och rullade i stället fram 130, tog en lämplig setvila innan, apterade telefonen för att filma, och ställde mig klar för lyftet. Rörelsen sitter numera i muskelminnet, så jag är rätt säker på att jag gör så rätt man kan, det är ingen raketforskning.
Det hände ingenting. Absolut ingenting. Inte minsta lilla släpp, inget ljusgenomsläpp under stenen. Trots det uppenbara så skakade jag ut, tog några steg och provade igen, med exakt samma resultat. Stenen låg tokstill. För att hitta tillbaka till någon form av självförtroende rullade jag undan 130:an och fram 120:an igen, som följde med upp utan några större besvär. I faktiska resultat var alltså passet inget nytt, inget lyftes som inte hade lyfts förut. Ändå hade jag på hemvägen känslan av att ha nått en milstolpe.
Det var nämligen första gången som jag på allvar rullade fram och försökte på 130. Jag trodde nog inte att jag skulle få upp den på plattformen, men jag hade nog tänkt att den skulle släppa golvet. Det gjorde den inte, så det var inte där milstolpen fanns. Men bara det faktum att jag för första gången gjorde ett riktigt försök betyder något. Jag är uppenbarligen inte i närheten än, men nu har jag tänkt tanken. Jag har stått och tittat på stenen, tänkt ”Kanske…” och försökt. Det gick inte, men jag vågade tro att det var lönt att försöka. Jag är inte i närheten av att rå på 130-stenen än, men jag är inte rädd för den längre. Inte rädd för att verka korkad som trodde att det kunde gå. Där tror jag att alla framsteg börjar. Nya jobb, livsförändringar, nya relationer. När man vågar rulla fram stenen, titta på den och tänka ”Kanske…” Där börjar vägen mot framgång.
