På grund av min höga ålder och min 50-årskris så ska jag nu i helgen delta i grand master-klassen på SM i armbrytning. Det ska man inte låta sig förledas och därmed tro att jag är något vidare som armbrytare, det är jag verkligen inte. Inte heller är klassen Grand master något särskilt fint, det betyder helt enkelt att man har fyllt 50. Vän av ordning skulle då kunna hävda att om nu fyllda 50 år en förutsättning för att delta i klassen så borde även konkurrensen vara lika tärda av tidens tand som jag själv. Det kanske det finns någon liten del av dem som är, men efter att ha granskat startlistan konstaterar jag att det i vilket fall inte är armarna. Det är här nämligen folk som jag känner igen från alla speakeruppdrag under gångna år, och då oftast oroväckande högt upp i startlistorna. Vid sentida besiktningar av deras fysiker så ser inget ut att ha blivit sämre, definitivt inte armarna. Om något så har armarna blivit knotigare, vilket inte bådar speciellt gott för mig. Ni som inte har träffat 95 kilos-armbrytare i 50 årsåldern med elitkarriär i ryggen kanske behöver en liten förklaring. Det jag kallar armar ska snarast ses som snöskyfflar med muskelknotor. Händerna är närmast att likna vid hydraulstyrda dasslock. Det här är knappast ens en överdrift, utan det mest korrekt sättet att beskriva det jag ska ställa mig vid ett bord och försöka hålla i.
Den uppenbara frågan är vad jag ska där att göra överhuvudtaget? Inte på SM alltså, där har jag en hel del med genomförandet i år att göra, dels för att jag är ordförande i förbundet, och dels för att vårt SM i år går på Riksidrottsförbundets SM-vecka i Piteå. Eftersom det inte finns någon armbrytarklubb i Piteå blev det nödvändigt att styrelsen tar tag i det mesta kring evenemanget så har jag alltså gott om uppgifter att ägna mig åt. Nej, frågan är snarast vad jag ska i Grandmaster 95:an att göra när jag är så uppenbart medveten om jag kommer att vara en sparv i tranedansen. Kanske var det obetänksamt, jag visste inte vilka jag skulle möta när jag anmälde mig. Det borde jag i och för sig kunnat räkna ut, men som sagt, obetänksam. Det som också spelar in är armbrytningens gräsrotstradition på mästerskapen. De flesta försöker helt enkelt vara med, och det finns oftast en klass som passar alla, givet den ohemula mängd som finns. En del är alltså fråga om delaktighet. Kanske tycker jag att det känns seriöst att väga in, och låta bli frukost och lunch för att klara vikten. Kan jag inte vara någon bra armbrytare så kan jag i alla fall vara hungrig en stund innan invägning, och det känns ju seriöst. Allt detta kan vara sant, men när jag tänker på de jag ska möta, Göran Hellström, Peter Sundlöf, Torbjörn Sjöberg, Jörgen Karlsson och Johan Olofson så framträder en orsak som överskuggar allt annat. Jag är helt enkelt dum i huvudet.
