Eftersom Facebook sällan är nöjda med vår engagemangsnivå så håller de hela tiden på att försöka få oss att agera ännu mer än vi redan gör. Ett synnerligen effektivt sätt är minnen som dyker upp dagligen, med en illa dold uppmaning att dela dem en gång till. Ger man sig hän i detta så blir snart en enda highlight reel och man förfaller till en inte helt smickrande form av mental onani som är vanlig när nostalgi spårar ur.
Ett sätt vi brukar använda för att rättfärdiga återanvändandet av upplevelser och minnen är att konvertera dem till före och efter bilder. I positiva fall kan man lägga till ”Det har hänt en del.” och i negativa fall brukar det finnas en hänvisning om att det är en träningssatsning på gång som ska ta en tillbaka till sitt sanna jag. Eftersom Facebooks minnen är kopplade till datumet och inte hur många år tillbaka det är så kan oftast välja själv vilket minne man vill lyfta fram.
Tittar jag själv på mina senaste 3 år så har det dykt upp bilder från Top8-tävlingen på Borneo. Det är lite kluvet, eftersom 2019 onekligen var ett fantastiskt upplevelserikt år för mig, men våren 2019 var också då jag var som tjockast. Bilderna från när jag och Tim Bresnan var och tatuerade oss med Borneos huvudjägares gamla teknik är fina minnen, men inte smickrande. Det är så pass illa att jag redan året efter, 2020, då jag tagit tag i kosten publicerade en före och efter bild. Efter-bilden är alltså innan jag började löpträna eller bedriva min lite mer målmedvetna gymträning.
Nu är ju jag en av sociala mediers stora tillskyndare, jag tycker att den nytta och glädje vi får ut av dem väl balanserar allt skit som de också får med sig. Jag tycker till och med att minnen har sin charm, i alla fall för eget bruk och inte för att återanvända för att försöka få kredd och likes ytterligare än gång för samma sak. Det är den där statiska bilden av hur det var vid ett visst tillfälle som kan bli fel.
Jag tror att det jag vill ha sagt är att livet inte har något egentligt före eller efter, utan är ständigt pågående. Det jag 2020 publicerade som en efter-bild skulle jag idag kunna ha som en före-bild. Det är möjligt att en bild idag skulle kunna få bli före-bild om något är om jag bestämmer mig för att strikta till kost och optimera allt, men det är nog inget att hålla andan i väntan på. Hur jag såg ut eller vad jag presterade vid ett visst tillfälle är inte det viktiga, inte heller hur det kommer att se ut vid ett visst datum ett år fram. Det är den sammantagna bilden, kurvan över utveckling och/eller förfall som är det intressanta. Livet ska inte vara en serie stillbilder utan ett konstant rörligt material. En film som vi regisserar i realtid helt enkelt. Är det det så kan man unna sig att spola tillbaka ibland.