Inför förra helgens Göteborgsvarv så gjorde jag för första gången någon slags uppladdning/träningsplanering de sista två veckorna. Att det var första gången beror kanske på att jag i princip aldrig deltar i något organiserat av fysisk karaktär, undantaget en och annan armbrytartävling. Deltagandet där är mer av kuriosakaraktär, så någon annan uppladdning än att klara invägningen är aldrig aktuellt. Inför Göteborgsvarvet blev det därför första gången jag trappade ner min träningsvolym i någon slags avsikt att toppa min form. Jag följde någon slags sammantagen princip från diverse googlekällor, med gradvis minskande volym av träning fram till loppet, och dessutom med mer kolhydrater att äta än annars. Inte så att jag låter bli dem annars, men jag brukar fokusera på protein när jag äter. Eller ja, kött. Jag äter kött.
Det hela tycktes funka så väl att min Garmin meddelade den sista veckan att formen var ökande, och de allt kortare löpturerna kändes lättare och lättare. Formtoppen ett faktum, helt enkelt. Nu kanske man kan tycka att formtopp är ett väl pretentiöst uttrycka min nivå, men jag menar bara i relation till mig själv. Även Öland har ju en högsta punkt, även om det inte är något berg.
Själva löpningen är det inte mycket att säga om, jag springer i den fart jag känner att jag klarar, och väl i mål stannar klockan på 1.53.33. Jag har inte mage att vara missnöjd, men någonstans i bakhuvudet fanns tanken på att under 1.50 borde varit möjligt. Med tanke på att jag för ett år sedan sprang på lite drygt 1.46, om än på en väsentligt flackare bana, så tyckte jag inte att det var orimligt. Kruxet är att jag för ett år sedan inte bänkade 130 kg, och det har lagts till lite kroppsvikt som har kommit med den ökningen.
Att tillåta mig själv en förväntan på något i närheten av personbästa är alltså inte rimligt, det är fler faktorer som påverkar det, och att stirra sig blind på att min amatörmässiga toppning känts bra blir fel.
Mer rätt blir det då att jämföra med den sista gången jag sprang en halvmaratonsdistans innan loppet, nämligen precis innan jag inledde toppningen. På den fredagen toppade jag 130 i bänk, och på lördagen sprang jag halvmaratonsdistansen, men på en mycket enklare bana än Göteborgsvarvet. Då tog det 1.55. Tar man hänsyn till att min klocka inte mäter lika bra som Göteborgsvarvets officiella tidtagning så har jag alltså putsat dryga två minuter på att förbereda mig rätt. Det är inga mirakel, men man får nog vara nöjd. Vare sig man springer eller lyfter är det lätt att fantisera om hur bra det blir när man satsar på riktigt på tävling, och visst kan det bli bättre, men det är inte en annan värld. Skiljer det mer mot träningen så är det troligen inte att du verkligen fick till laddningen, utan att du inte tagit i tillräckligt på träningen. Provar du det så kan du faktiskt få till en form som inte beroende av en mirakelökning i uppladdningen, och som du har bra koll på.
Eller så gör du som jag, hitta förmildrande omständigheter som gör att det känns bra ändå. 50-årig morfar med ett BMI på 28 gör Göteborgsvarvet på 1.53.33 samma vecka som han gör 130 kg i bänk. Man får vara glad att man får vara nöjd.
