När jag i somras spelade in mitt semesterprat på Tyngre så fick jag anledning att formulera en del av den erfarenhet mina 50 år ändå skaffat mig. Inte så att det var någon svår bearbetning just inför det, den bearbetningen är sedan länge gjord, däremot så fanns det anledning att formulera mina tankar runt det framför allt lite svårare passager i livet. I mitt fall den period då jag och mina barns mor skilde oss, den tid som ledde fram till det, och den tid efter när jag försökte finna fotfäste igen. Det är egentligen inte så mycket att orda om, upplevelsen är på intet sätt unik för mig, och för att travestera det Röde Orm säger i Frans G Bengtssons fantastiska vikingasaga om sin tid som galärslav: ”Det var en tid som var lång att leva, och kort att berätta.”
Det jag egentligen vill resonera om är inte huruvida mina erfarenheter är särskilt spektakulära eller jobbiga, utan om sådana erfarenheter är oundvikliga? Kan man leva ett helt liv utan att gå på minor? Går det att vara så klok och försiktigt att man aldrig drar på sig skador, aldrig kör omkull i livet, eller på något sätt får sitt liv vänt upp och ner? Det behöver inte innebära haverier i familj och relation, det kan lika gärna vara allvarliga skador eller annat i träning och tävling som ställer allt på ända. Ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag att det inte går. Hur klok och försiktig man än är så kommer man oundvikligen att drabbas av skit.
Kanske för att man helt enkelt precis som alla andra är en människa med fel och brister, men lika mycket för att det händer oss sådant som vi själva absolut inte orsakar eller rår på. I den enkla och lättfattliga världen som träning är så går det naturligtvis att träna ett helt liv utan skador, men frågan är då vad det är för träning. Fysisk aktivitet för att må bra, javisst. Men för att se hur stark man kan bli, hur mycket man kan prestera, vad man själv ytterst förmår göra med sina resurser och förutsättningar? Kan man träna strongman ett helt liv utan skador som får allt att spåra ur för en tid? Nej, jag tror inte det.
Skador eller livskriser är inte något man ska söka eller provocera fram, men det vore naivt att tro att man skulle klara av ett helt liv av optimal utveckling utan att det händer. Med tiden blir man bättre på att se farorna i tid, och kanske också hantera dem. Eller det är nog inte tiden i sig, det är erfarenheten. Det är den som så småningom ligger till grund för kloka beslut som gör att dikeskörningarna hålls till ett minimum. Problemet är att erfarenheten i sin tur bara kan komma av dåliga beslut och dikeskörningar. Ja, jag tror att vi alla måste krascha, utan att klara av att kontrollera eller hantera det. Det gäller bara att se till att överleva så man har någon nytta av den dyrköpta erfarenheten, för med den kan det bli rätt bra sen.
