Bor man i en mindre stad så kan det där med att träna på gym vara binärt. Det finns bara ett gym på orten, och antingen så tränar man där, eller så tränar man inte. Möjligheterna att träna strongman har historiskt varit begränsat till mera privata anläggningar, läs garage eller andra ouppvärmda ekonomibyggnader.
I Stockholm, och säkert en del andra större städer, så är det inte alls antingen eller. Den uppsjö av variationer som finns är helt fascinerande, och möjliggörs naturligtvis av kundunderlaget. Det finns helt enkelt folk till allt. Det finns det jag kallar för konsumgym utan bemanning som alltid är öppna, det finns ”exklusive” boutiquegym med konstig belysning och svindyra PT:ar på hemliga adresser, det finns lyxspa med träningsavdelningar, simhallar med gymaavdelningar och så vidare. En hel del är ur mitt perspektiv helt odugliga, medan andra är det jag måste tillstå riktigt bra, i alla fall i relation till den kundgrupp de försöker attrahera. Det är ju det allt handlar om, att tillhandahålla det folk vill ha, och alla vill inte ha samma sak.
De människor som frekventerar alla dessa gym har knappt någon gemensam nämnare alls, så olika varandra är de. De flesta gym är trots allt av rena volymskäl inriktade på hyfsat normala människor, det är ju trots allt sådana det finns flest av. Tack och lov behöver jag inte gå på sådana gym. Den del av min tillvaro som finns inom träningsvärlden är nämligen inte normal, utan exceptionell och fantastisk. Även om jag själv oftast står på sidolinjen så finns här overkligt starka människor med mycket märklig inställning till kroppen. Folk som lyfter så tungt att ångesten innan varje set tar sig rent fysiska uttryck, och som inte vill använda någon visualiseringsteknik, för de vill inte tänka på hur insidan av toalettstolen ser ut sedan när de kanske spyr. För att inte tala om armbrytare som glatt meddelar att panikvärken i armen går över efter de första 10 åren, som tycker att inflammationsdämpande och smärtstillande är det absolut bästa man kan äta i samband med träning, eftersom man alls vill kunna använda armarna till mer vardagliga saker som att torka sig på muggen.
De här människorna finns inte på konsumgym, det finns till och med flera exempel på att de inte fått vara kvar där eftersom de skrämt vanliga gymbesökare, och detta bara genom att uppfattas som konstiga. En liten varningsklocka om du är i farozonen för att bli utkastat från ditt gym är att de inte tillåter magnesium. Får man inte ha det så kommer de förmodligen att kinka om man spiller ammoniak också. Då är det bättre att söka sig till en miljö med likartade stollar. Här i Stockholm innebär det Sweden Barbell Club där det förvisso finns en del helt vanliga människor som tränar, men också den andra sorten. Ni vet vilka jag menar. Det är ett av min tillvaros största glädjeämnen att få träna i närheten av dem. De är vansinniga, och jag älskar det.
