Strongman har verkligen förändrats sedan jag projektledde mitt första Sveriges Starkaste Man 1998. Grenarna har förändrats, publiken har förändrats, och de tävlande har förändrats. Även om jag har varit med på den absoluta lejonparten av tävlingarna sedan dess, så är det inte oavbrutet. Bland annat kunde jag inte vara med ifjol, trots en artig förfrågan från Kraftkamp. Jag var uppknuten med mitt ordinarie arbete, som också stundtals ordnar event på helgerna, om än av helt annan karaktär. I år blir alltså första gången jag får tillfälle att jobba ihop med Kraftkamp, något jag ser mycket fram emot. Dels för att hyllningskören är samstämmig, de gör helt enkelt bra grejer. Dels min egen bedömning ifrån det jag hört och sett ifrån dem i kontakter, och att de inte bara kopierar det någon annan gjort först, utan skapar eget inom ramen för konceptet styrka. Drängastenarna är ett förträffligt exempel, och det ska bli en fröjd att se.
Det som däremot inte har förändrats är att den starkaste kommer att vinna. Jag vet att många strongman tycker om att tala om teknik, men det är ytterst sällan det är avgörande i strongman. Det är helt enkelt en tävlingsform som ska premiera styrka framför allt annat, vilket den också gör när det är någorlunda rätt arrangerat. I armbrytning, eller för all del tyngdlyftning, är frågan en helt annan, där kan teknisk skicklighet fälla avgörande, även om de som tror att de ska klara sig utan tillräcklig styrka ofta får ett bryskt uppvaknande.
Någon som definitivt inte kommer att vinna är den som inte är med. En oerhört självklar förutsättning i vilken tävling som helst är nämligen att man tar sig till start. Det är möjligt att det finns de som var starkare vid ett tidigare tillfälle, eller kommer att vara starkare vid ett senare tillfälle, men nu är det på lördag tävlingen går. Jag tycker mycket illa om allt spekulerande om vad som skulle ha hänt om den och den var med, av flera olika anledningar. Dels är de inte med av en anledning, skada, formsvacka eller vad du vill. Hade de kunnat vinna på lördag så hade de varit med. Dels tycker jag att det är respektlöst mot de som har tagit sig till start. De har förtjänat att tävla mot riktiga resultat, inte mot fanboygissningar.
Jag är god vän med de flesta av de som skulle kunna förekomma i diskussionerna, och jag vet att de är de första att hålla med mig. Där är nämligen strongman föredömligt, man respekterar sina medtävlande och hyllar de som gör det man själv inte kunde.
En hel drös andra vänner har ägnat sig åt att spå i kaffesump om utfallet på lördag, i flera olika poddar. Jag vet verkligen inte, trots att jag har varit speaker på samtliga kvaltävlingar i år och sett alla som ska vara med på lördag kvala in. Jag ansluter mig till det Mariusz Pudzianowski sa till mig efter första dagen på en Strongman Superseries-tävling i Moskva. Han hade vunnit samtliga grenar första dagen, och jag frågade om han kände att segern var säkrad. Hans svar var episkt. ”First we do competition. Then we count points. Then we see.”
