Hur trevligt det än är att ha koll på sin tillvaro och vad som ska hända, så blir det i slutänden ganska tråkigt. Ingen kvalitetsnivå i världen kan kompensera för hur tråkigt det är att alltid veta hur det blir. Motsatsen är också att väldigt lite kan mäta sig med den positiva upplevelsen av att något trevligt händer som vi absolut inte väntade oss. I vår subkultur så är kanske det tydligaste exemplet när Magnus Samuelsson vann Lets Dance. I all synnerhet eftersom han var i final mot Laila Bagge, och man får vara dum i huvudet på en alldeles särskild nivå om man väntar sig att en före detta världens starkaste man på uppemot 150 kg ska dansa lika bra som någon som jobbat i showbiz hela sitt liv, dessutom med kända dansinslag. Ändå vann Samuelsson, i stort sett beroende på att han vida överträffade alla förväntningar.
Dansade han bättre än Bagge? Knappast. Dansade han bättre än vad folk trodde? Absolut. Riktigt mycket bättre. Vad det gäller Bagges dansande så trodde nog alla att hon skulle dansa fantastiskt, vilket hon också gjorde, men det hjälpte inte, för det visste vi ju redan.
Man kan argumentera att det inte hade blivit så om det inte varit tittarröster som avgjorde, men jag var på plats vid ett av programmen och noterade den mycket förtjusta uppskattningen av Magnus från valda delar av juryn, och den uppskattningen hade räckt långt.
Tar vi den här principen till vårt vardagliga tränande så är det här en av riskerna med att följa ett alltför påläst schema. Jag har i snart två år hållit på och tränat efter Josef Erikssons instruktioner, och även om jag tycker att det går orimligt långsamt att bli starkare så sker det faktiskt. Kruxet är dock att eftersom Josef dels är världsmästare, dels är nerd på en snudd på orimlig nivå när det gäller träning så händer det mycket lite som han vet inte kommer att hända. När träning och utveckling går som på den räls Josef har förutsagt uteblir helt enkelt euforin.
En liten faktor ger dock ett känslomässig loop hole. De pass där jag ska hålla på och gneta på angiven vikt till failure så brukar Josef ange något förväntat antal. Samtidigt skriver han att jag inte ska bry mig om de siffrorna, utan bara göra så många som det går. Följaktligen finns det ingen som jag bryr mig som så mycket som Josefs gissningar på vad som ska gå vid just det tillfället, och jag gör allt i min makt för att göra fler än vad Josef har uppskattat. Allt som oftast går det, och det kan bero på att Josef helt enkelt medvetet manipulerar mig med siffran, eller så tror han verkligen att det siffran är det rimliga, och manipulationen sker oavsiktligt. Oavsett vilket så fungerar det, det ser ut som om det går allt bättre.
Mycket få människor blir riktigt glada över att allt går som det ska, och det är något att tänka på när man planerar sin träning, eller för all del någon annans. Ska det bli riktigt roligt så måste man nu och då lämna utrymme för att överträffa sina egna och andras förväntningar.
