Till och de som är mest motvalls inställda till kristendomen brukar känna till berättelsen om Simson och Delilah. Nu är det ju strängt taget mer en judisk berättelse än en kristen, religionerna delar ju en stor del av grunddokumentet, men även de som inte bekänner sig till någon av religionerna brukar känna till historien, om än inte särskilt väl. Inte minst folk med stort styrkeintresse brukar vilja framhäva Simson och någon slags association med honom. Det är obestridligen den fysiskt starkaste bibeln nämner. Goliat var visserligen stor som ett hus, men hade tydligen svårt att växla ut det i styrka. Styrkan är ju frän, men det finns mycket annat med Simson som faktiskt är mer tragiskt. Ska man jämföra honom med nutida idrottsmän så var han en sån där jättetalang som man ser ibland, som är så fysiskt lämplig för något att han aldrig egentligen behöver anstränga sig. I Simsons fall att slå ihjäl filistéer på en hel del kreativa sätt. Det kanske mest omtalade är väl med åsnekäken, den slog han ihjäl 1000 man med. Innan det hände han hann dock strula till en hel del annat.
Liksom många andra supertalanger så blev det en hel tid över till ofog, eftersom det inte gick åt någon träning för att vara bättre än andra. Det är den ena kvinnohistorien efter den andra, han gifter sig snabbt och det går åt skogen, det förekommer prostituerade och krångel därefter innan han kärar ner sig i Delilah. Vid det här laget har det där med åsnekäken hänt, och filistéerna är rätt sura på honom. Eftersom relationen mellan Simson och Delilah inte var grundad så mycket på vilka de var som vad de var, så var den inte sund från början, och det var inte svårt att muta Delilah att förråda Simson. Han ljuger först för henne om vad som gör honom stark (tänk liver king) och han slår ihjäl fler filistéer. Visste man inte att relationen var osund innan det så blir det tydligt när diskussionen därefter emellan dem handlar om varför han ljög, och inte om filistéerna som hon släppte in.
Till slut lyckas hon dock sälja honom, filistéerna tar honom, sticker ut ögonen på honom, och roar sig med att förlöjliga honom på en stor fest i templet där de firar. Det är där Simson står lutad mot pelarna och konstaterar att han har pissat bort sin talang och sina förutsättningar. I ett sista rop till Gud ber han att få använda sin förmåga en sista gång, vräker omkull pelarna de ställt honom vid och tar med sig massor av filistéer i döden när templet rasar. Berättelsen om Simson hade inte behövt sluta med självmord i skam om han förvaltat sina förutsättningar, men det är faktiskt så det slutar. Mönstret känns igen från så många lovande atleter i vår tid också. Det går för lätt, och man börjar jaga annat, det strular med relationer eftersom sådana egon sällan ryms i en relation som ska innehålla en människa till. Lärdomen är väl att om du är en av de sällsynta som har den där supertalangen så är det inte för att du ska kunna göra mindre, utan att du ska nå längre. Alltför många har bildligt talat hamnat vid de där pelarna utan att ha åstadkommit det de hade kunnat.
