Efter storhelgernas lägre träningsintensitet så har en någorlunda återgång till dagliga rutiner skapat en uppåtgång i träningsvolym, jämfört med helger och mellandagar vill säga. Det kanske ska sägas att lägre träningsintensitet i det här fallet inte innebär att jag somnat bredvid skinkan i kylskåpet. Jag har fortfarande följt gymprogrammet föreskrivet av Josef, vilket innebär tre pass på 1-1,5 timme i veckan på gymmet, och 25-35 km löpning i veckan i stället för 50-60 km. Jag hävdar att det inte var lathet som orsakade detta, utan snarare ett antal jaktdagar som börjat ganska tidigt, och jag drog någon slags rimlighetens gräns vid hur tidigt man kan gå upp för att springa, i all synnerhet som det sedan ska trampas omkring i skogen en stor del av dagen.
Oavsett orsak så plockades volymen upp när vi återgick till mer normal struktur, ända fram till förra veckan, när jag drabbades av förkylning, så pass att jag ändå var tvungen att hålla mig hemma ett par dagar. Hjärntvättad som jag är så var det stora irritationsmomentet inte själva hemmavarandet, så här post-pandemi så gick det precis lika bra att arbeta hemifrån utan att drabba medmänniskor med min snuva. Visserligen hade jag lite feber, men inte så pass att jag kunnat koka ägg i armhålan, så stillasittande arbete var helt görligt. Springa däremot inte, och den fina stegrande kurva jag sett påbörjas i januari avbröts av ett par dagars abrupt stillasittande.
Man kan påpeka att det är helt riktigt och mycket bra att ta det lugnt med en förkylning i kroppen, det är inte det jag tycker känns fel. Det är bara att min beräknade kurva och formökning hade gått mycket bättre om jag inte hade blivit förkyld. Ett par dagar är väl inget, kan man tycka, och det må så vara. Det är ändå betydligt sämre än om allt går på räls utan sjukdom eller påtvingade avbrott.
Häri ligger den påtvingade lärdomen. Hur fint det än blir om man tar en positiv kurva och teoretiskt förlänger den in i framtiden så blir det nästa aldrig så. Det måste man ta höjd för känslomässigt. Vad man än håller på med i utveckling och framåtsträvande så kommer kurvan inte att vara obrutet positiv. Ska man nödvändigtvis göra en känslomässig prognos så ska den i så fall inte bara grunda sig på hur kurvan har sett ut sedan det senaste avbrottet, utan också inkludera den. Med andra ord, om jag lite mer sanningsenligt inkluderar helgavbrotten över jul och nyår i det jag grundar min förväntan på så har jag tagit höjd för att det faktiskt kommer andra typ av avbrott också. Om man i stället som jag för ett ögonblick gjorde bara utgår ifrån bara den senaste lilla biten som har gått bra så skapar man en förväntan som leder till en hel del irritation vid lite förkylning. Nu är det inte hela världen att bli lite irriterad över mindre löpning, men det kan finnas större och svårare frågor där det är dumt att lägga ribban för sig själv på för hög nivå. Över tid är livet ofta fantastiskt, men mycket sällan optimalt
