Oftast när vi talar om att vänja sig så menar vi det rent mentala. Att inte behöva processa information och beslutsunderlag varenda gång vi ska göra något återkommande är onekligen något positivt, och egentligen grunden till all träning. Skulle jag ta upp frågan för beslut varje morgon innan jag springer till jobbet, så skulle det förmodligen inte bli så mycket sprunget. Kruxet att vänja sig är tveeggat. Självfallet finns det vanor som överhuvudtaget inte är bra. Det går att vänja sig vid både snus, cigaretter, sprit och knark, saker som inte är bra på något sätt. Man kan diskutera hur dåliga de här substanserna är, men bra är det inte, och mycket konsumtion fortgår av vana, och inte av beslut.
De är egentligen inte det svåra, det svåra är det som är bra vid vissa tillfällen, men inte oavbrutet, och inte tills vidare. Tillbaka till mitt springande till jobbet. Att varje dag fem dagar i veckan springa ungefär lika långt ur transportsyfte är inte optimalt ur träningssyfte. Givet en rätt bastant volyminsats så tycker man kanske att min löpform borde utvecklats mer, och inte som nu faktiskt backat lite. Trots den ihållande volymen. Jag har dessutom blivit tyngre det senaste året, trots löpandet. Styrketräning och generöst ätande till trots så kan man tycka att 6-7 mils löpning i veckan borde lösa det. Det gjorde det definitivt när jag började springa, och i alla fall det första halvåret var betydligt lägre volym.
Det är nämligen inte bara huvudet som vänjer sig, utan även kroppen. Det här är belagt om jag förstod Guidol rätt senast jag hörde honom i en podd, så ni behöver inte bara lita till min anekdotiska kunskap. Om kroppen kontinuerligt utsetts för samma sak så kommer den i möjligaste mån att lära sig hantera det så bra som möjligt utan att behöva förändras, vilket kostar tid och energi. Det här är förklaringen till det obegripliga fenomenet att vi ser somliga på gymmet år ut och år in, tillsynes hyfsat seriöst tränande, men som inte utvecklas alls. De har helt enkelt låtit huvudets vana styra så länge att även kroppen vant sig. Det är helt enkelt så att träningsvanor är bra, tills de inte är det. Många löser det här genom att överlåta besluten till någon coach eller tränare som håller koll på när utvecklingen avstannar. Jag gör så med mitt bänkande, och även om jag aldrig blir någon fantom så pågår utvecklingen under Josef Erikssons vakande världsmästarögon. Löpningen är inte där. Jag vet att det finns motsvarande kunskap att inhämta, men nyvaken på morgonen är jag nöjd med beslutet att springa, utan att krångla till det med hur. Dessutom så ska jag ju till jobbet, så eventuell variation får vara i fart och intensitet, snarare än distans. Tumregeln är att vara glad att huvudet har vant sig, och följa vanan tills även kroppen vänjer sig och slutar utvecklas. Det är då det är dags att vänja om huvudet. Det får nog bli lite mer intervaller över Västerbron.
