För den som följer mig i sociala medier så är det relativt tydligt att jag håller på och nöter på att försöka bli bättre på två olika saker. Ja, det vill säga rent fysiskt, i livet i största allmänhet så finns det massor med saker jag försöker bli bättre på. Min stundtals höga svansföring till trots är jag mycket medveten om mina brister och tillkortakommanden, men för att inte den här krönikan ska bli en mindre avhandling så nöjer vi oss här med det rent fysiska. Jag springer och jag bänkpressar. Visserligen lyfter jag sten också, men det är inte så mycket i avsikt att bli bättre på det som för det rena nöjets skull.
Problemet med löpning och bänkpress är att de till viss del motverkar varandra, i alla fall om ser till processen som är tänkt att leda till förbättring. Jag skulle helt enkelt behöva skära ner på det ena för att få en snabbare utveckling på det andra. Det som gör att jag ändå fortfarande envist förnekar detta faktum för mig själv är att jag inte är något vidare bra på någondera, så jag tycker känslomässigt att det borde gå att förbättra båda. Att vara bättre än jag är nu båda på bänk och löpning samtidigt är alls inget orimligt.
Var för sig så tror jag att jag gör relativt rätt. Vad det gäller bänkpressen så är jag i det närmaste säker, eftersom jag där gör som Josef Eriksson säger till mig, och visst kan även Josef ha fel, men hans track record på bänkpress både som tävlande och coach gör att det förefaller osannolikt. Vad det gäller löpningen finns det säkert mer att göra vad det gäller variation och struktur, men med höjd för att jag ändå vill ta mig till jobbet varje dag så försöker jag följa min Garmins rekommendationer. 50-70 km i veckan till fots borde leda framåt utan att det blir ultralöpning av det.
Frågan är varför jag då inte bara väljer det ena och satsar på det? Givet den insikt jag ändå har om att träningsprocesserna motverkar varandra så borde det vara ett logiskt beslut.
Jag tror att svaret dels är att jag är realist. Jag vet att med min ålder, kroppstyp och genetik så kommer jag inte att bli riktigt bra på något av det. För att citera mäster Cornelis Vreeswijk själv: Kanske blir det bättre, men bra lär det aldrig bli. Att specialisera mig på en träningsform så här sent påkommet i livet skulle mest bli patetiskt.
Det andra skälet är precis som för så mycket annat vem man vill vara. Ett av mina starkaste drag är det man kallar förlustaversion. Jag tycker inte om att bli av med sådant jag har börjat med. Jag tycker om att vara generalist, med foten inne i många olika sfärer och miljöer än att vara kalenderbitare i en. Även om jag inte lever med illusionen om att jag kan bli bra på vad som helst, så är en viktig del av min självbild att jag kan delta i vad som helst. Det vill jag inte släppa för att bli marginellt bättre på bara en sak.
