Jag har under mitt yrkesliv suttit på en hel del föreläsningar som är tänkta att vara av inspirationskaraktär. Ni som läser den här krönikan någorlunda regelbundet vet att jag är rätt skeptisk till konceptet inspiration som sådan, så det är lite uppförsbacke för inhyrda konsulter redan från start. Inte så att jag inte tror att inspiration finns, det är mer tanken på att det går att generalisera och sälja det som föreläsning jag är tveksam till. Dessutom så brukar sagda konsulter vara rätt likartade, och väldig mycket är inlärt snarare än upplevt. En av de saker de brukar ha lärt sig är den påstådda berättelsen om hur höjdhopp som sport förändrades. Här brukar ett favoritord för yrkesgruppen dyka upp, nämligen disruptivt. Det betyder i sak att man gör något som helt avbryter hur saker och ting har fungerat ditintills genom att göra något helt annat än att bara det andra för, men bättre. Man ska göra något helt annat, det anses finare, och heter disruptivt på konsultsvenska.
Deras favorit exempel är berättelsen om Dick Fosbury, amerikanen som började med den nu rådande stilen inom höjdhopp, nämligen floppen. Alltså att hoppa med ryggen mot ribban så att man kan böja sig bakåt och få ner tyngdpunkten och sedan landa på rygg/axlar. Förvisso hoppar man så småningom högre så, alla hoppar nu så, och det var Dick Dosbury som började med det, så långt stämmer de inköpta konsultföreläsningarna. Men om man läser på lite om det, och dessutom förmår tänka själv, så inser man den svaga länken i berättelsen. Om man hoppar flopp under de förhållande man då använde vid höjdhopp så slår man ihjäl sig. Innan 60-talet hade man nämligen bara sandhögar eller flishögar att landa i. Vid något tillfälle försökte sig Fosbury på sin flopp ner i sandhög, med följden att ha komprimerade två ryggkotor som det tog rätt lång tid att hämta sig från. Han hade nämligen börjat med floppen efter det att idrottsanläggningar hade börjat ersätta sandhögarna med tidiga varianter av skumgummimattor. Även han hade en annan hoppstil innan det, en där man inte riskerade att slå ihjäl sig.
Att vara disruptiv, förändra en sport och bli omtalad av framtida konsulter väger lätt om det är till priset av en bruten rygg. Den som förändrade höjdhoppningen var alltså inte egentligen Fosbury, utan alla de som arbetade för att byta ut sandhögarna mot mjukare mattor. Det gjordes innan Fosbury började floppa, och var orsaken att han kunde experimentera. Någon gjorde det naturligtvis först, men vad den personen hette vet varken jag eller konsulterna. Det jag vet var att det var någon som förbättrade förutsättningarna för andra, och gjorde vad som var möjligt för att andra skulle kunna utvecklas. Kanske hoppade den personen höjd själv och var dålig på att hålla balansen när de landade, men det är troligare att det var någon som jobbade med att ställa i ordning åt andra. Man förändrar nämligen inte världen genom att komma på något genialt själv, utan genom att göra det lättare för alla andra att utvecklas. Det är då utveckling sprider sig snabbast.
