Eftersom jag fläker ut mitt träningsliv på interwebben så kan det för den ytliga betraktaren se ut som om jag är väldigt noga med det hela, men man ska komma ihåg två saker. För det första så gör jag precis som alla andra att jag publicerar bilder på sådant som jag tycker är något. Till exempel när jag även på resande fot lyckas pricka in lite löpning och träningspass. Det är något jag är relativt stolt över, och sålunda gärna lyfter fram. Det är roligt när något blir bra. Däremot lägger jag inte ut bilder på missade träningspass, det gör sig helt enkelt inte på bild. Jag lider alltså inte av några tvångsmässiga behov att oavsett kostnad få till träningen. Definitivt inte kosten, vilket de gångna två veckorna är mycket tydliga exempel på. Jag är i just nu i Almedalen, och hur förtjust jag än är i det, seminarier, mingel, möten och samtal med beslutsfattare i samhället så är inte Visbys matutbud under Almedalsveckan optimerat för träning. Det pendlar mellan pretentiöst finlir till hutlösa priser och bjudwraps eller snittar. Rosé har jag faktiskt inte druckit, men inte heller proteinshakes. Tillfälliga boenden och omkringvandrande hela dagarna inbjuder inte till att stå och skaka protein. Träningen har jag delvis löst, med lite morgonlöpning och ett tillfälligt kort på Visby Gym, men det är långt ifrån den konstruktiva rutin jag har till vardags, med löpning till jobbet och protein per krona i lunchlåda från ICA:s varma matdisk. Det har helt enkelt inte varit optimalt, men alltid något, som kärringen sa när hon kysste tuppen.
Min poäng är att det helt enkelt inte är värt priset att optimera för träning den här veckan. Visst skulle det kunna gå, men nu är jag i Almedalen för att jag har betalt för att göra mitt jobb så bra som möjligt, och då får jag anpassa träning efter arbete, och inte tvärtom. Med lite god vilja kan man hinna båda, men om något får stryka på foten så är det faktiskt träning och kost. Jag kan inte slarva bort viktiga en-gång-om-åretmöjligeter att träffa folk som mitt jobb är beroende av. Inte heller kan jag gå ifrån ett samtal i ett mingel för att gymmets bemannade tider håller på att ta slut, och jag måste bänka.
Har du aldrig hamnar i en situation där träningen faktiskt är det minst viktig så är det en varningsklocka. Det har nämligen alla, och vet du inte om att det har hänt så är nog risken påtaglig att du inte bara inte förstår det. Arbete och familj måste gå före träningen ibland, och har du aldrig förstått det så kan det sluta tråkigt, när livet så småningom tvingar den insikten på dig.
Då är det bättre att låta träningen försiggå på det sätt det är möjligt, utan att förstöra något annat. Även träning som inte är optimal gör nytta, och bara för att det inte blir perfekt så ska man inte låta bli. Tränar man bara när man tror att det blir perfekt så får man inte mycket gjort.
