I den dialektala floran i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland där jag rör mig mycket så finns det precis som på alla andra håll en mängd säregna uttryck. Detta utöver bara det uttal och läte vi ofta förknippar med dialekter. Jag menar de där uttrycken som till viss del präglas av folksjälen i bygden. Uttrycken skulle gå att uttala på andra dialekter, men skulle bara låta konstiga, eftersom folk inte tänker eller säger så på andra ställen. En av mina favoritvarianter är frågan ”Går de att ble ve en sån där?” Uttrycket översatt till förklarande rikssvenska är en fråga om man på något sätt kan komma i besittning av föremålet i fråga. Det är en listig formulering, eftersom den håller öppen möjligheten att få föremålet till skänks, samtidigt som man inte utesluter att man skulle kunna tänka sig att betala för den om det skulle vara nödvändigt. Eller alternativt någon form av byteshandel eller något annat avtal. Den springande punkten är att man vill ha grejen, och vill veta om det på något sätt skulle kunna komma att hända.
Det ärligaste vore ju egentligen att man själv skulle definiera vad den skulle vara värd, och direkt fråga om man skulle kunna få köpa den för det man anser att det är värt. Men gratis är ju gott, och även om just det här uttrycket härrör från Smålandskanterna så speglar det ett beteende som är betydligt mer allmängiltigt. Vi vill ha saker som vi inte vet om vi är beredda att betala för, och påtagligt ofta visar det sig att om svaret är att den är till salu för ett bestämt pris så tappar vi intresset. Vi vill helt enkelt ha det gratis, men vill inte erkänna det.
Det är här det beska pillret dyker upp. Det går att komma i besittning av nästan allting, men inte gratis. Bättre fysik, bättre form, bättre resultat, högre levnadsstandard, fina grejer. Till och med en förändring av dysfunktionella system, både i politik och samhälle. Korrupta ledare går att bli av med, det allra mesta går att ordna. Till ett pris. Kruxet är att om vi ställer frågan om förändring, men inte har tänkt på vad vi vill betala för den så blir det bara en variant på den illa dolda dialektala frågan om man inte kan få det gratis. Den här förändringen du frågar om i form och prestanda, vad kan du tänka dig att betala? Det fungerade systemet du skulle vilja fanns i det du är engagerad i, vad får det kosta dig?
Om svaret är att du inte vill betala med träning, personlig ansträngning eller tillfälliga negativa konsekvenser för dig själv så är frågan oärligt ställd. Vad det än är du har tänkt skulle vara bättre i ditt liv, så tänk efter vad du vill betala innan du ställer frågan om det går att ordna. Oftast är svaret på frågan nämligen inte ”Här, varsågod” utan en prislapp.
Är man inte beredd på den blir folk ofta rätt irriterade. Det är därför det står ”Däcksparkare göre sig icke besvär” i bilannonser. Folk som inte vill betala för det de efterfrågar är det få som orkar med.