Jag är ofta fascinerad över de orimligheter folk väljer att tro på. Både när det gäller märkliga konspirationsteorier de får tag på via konstiga platser på internet, men också det de intalar sig själva. I somliga fall känns det naturligt att avfärda med att personen ifråga knappast står i kö till något Nobelpris, och tycks sakna förmåga att göra en rimligare bedömning av stollerierna. De är inte det svåra. Det är de där andra, som i andra frågor är helt tillräkneliga men som i somligt tror på vilka genanta teorier som helst. Vi är många som smålett i mjugg åt påstående om grov benstomme, ämnesomsättningsproblem, alla i familjen är stora och så vidare, samtidigt som det mumsas pizza. Det där om familjen är i och för sig ofta sant, men det är sällan genetik, utan mer vana och miljö. Står det alltid godis framme så äter troligen alla i huset ur skålen.
Alla diskussioner om vad det svenska samhället klarar och inte från folk som i huvudsak tycker illa om folk från andra ställen i världen är lite samma sak. De tror oftast själv att det är omsorg om systemet som triggar dem, men det krävs inga djupsinne analyser av deras sociala medier för att hitta motviljan mot andra folkslag.
Sedan har vi de som inte kan hålla fingrarna ur burken utan absolut ska sänka sig till att bli missbrukare för att utöva sin sport. Lögnerna är många och likartade, det är inte för att fuska, jag kan lika gärna köra utan, det är inte för att ge bättre resultat, utan för att kunna träna hårdare och läka snabbare.
Ibland ljuger de för omgivningen, men oftast för sig själva. Det fascinerande är att oavsett om det är andra eller en själv som uttalar det, så tror man verkligen på det. Saker som den normala intellektuella kapaciteten borde ha avslöjat för länge sedan sväljer man med hull och hår.
Förklaringen är att alternativet är för otäckt. Det skulle förändra bilden av en själv, och man skulle tvingas att erkänna det som skulle rasera tillvaron. Att man helt enkelt inte har kontroll på sitt eget liv, man kan inte styra sitt ätande, eller att man styrs av hat mot andra, eller man har för svag självkänsla för att våga träna och tävla utan att göra sig själv till missbrukare. Om det jag säger inte är sant, då är det något annat som är sant. Den sanningen känner man nog till långt där inne i själen, det är den man är rädd för och undviker. Det är den som gör att man kränker sitt eget intellekt genom att tro på orimligheter man intalar sig, som att inget är mitt fel eller ansvar, och att jag bara gör det andra gör. Skulle man bejaka den uppenbara sanningen som alla omkring en redan vet så skulle tillvaron rasa.
Den insikten är i och för sig helt korrekt, den tillvaron som bygger på lögnerna skulle rasa. Men det fina med en raserad tillvaro är att det ger plats åt att bygga en ny från grunden, som inte bygger på lögnerna vi trodde vi behövde.
