Även om det var några år sedan nu så har jag vid några tillfällen lyssnat till Bert Karlsson i företagarsammanhang. Trots den totala bristen på linkedininspirerad presentationsteknik så är han, eller var i alla fall då, mycket hörvärd. Om inte annat så är västgötskan underhållande i sig, men faktum är att det finns mycket att lära av honom. Alla anekdoter om mer eller mindre kreativa affärsupplägg är i somligt inspirerande, och i somligt varnande exempel.
Han drar sig inte heller för att berätta rakt av om det mesta utan att maskera att en del gått åt skogen, vilket är förutsättningen för trovärdigheten. Det som är lite oväntat och som inte stämmer med folks fördomar är hans självironiska kommentar om sin ödmjukhet. ”Det är inget fel på min ödmjukhet, den har jag byggt upp under 35 års oavbruten framgång”. Det är väldigt avväpnande med den självdistansen i samband med berättelser om sådant som har gått bra och sådant som har gått dåligt.
Om framgång bara mäts i nuvarande läge i relation till startläget är det naturligtvis inte svårt att hävda att den är oavbruten. Har man kommit längre nu än när man började så är ju nettot positivt.
Men nu är det inte det vi tänker oss när vi hör begreppet oavbruten framgång. Vi tänker oss snarare att varje dag går bättre än den förra, att varje träningspass går bättre än det förra. Den som lever med den känslomässiga målsättningen är antingen total nybörjare på det de håller på med, eller på god väg att krascha.
Det går nämligen inte att öka hela tiden. Ingen persar i varje pass, varje varv går inte fortare än det förra. Det är inte detsamma som att säga att man inte ska sträva framåt, för mig är det lika orimligt att träna, eller för den delen till arbetet, utan att vilja framåt, utan att se bättre resultat. Det är bara det att den kurvan inte är oavbruten, och den där ödmjukheten som har byggts upp under 35 år och som är så stor att den tål att skojas om, den kommer av motgångarna. Av tillfällen när det verkar ha spårat ur, när resultaten är sämre än förra veckan, när det känns som om du aldrig mer kommer att nå ditt personbästa. Vetskapen om att det trots tillbakagångarna går att komma längre om man fortsätter.
Sedan finns också de som har accepterat insikten att det sista passet de kör i livet inte kommer att innehålla några personbästa. Det kommer inte att gå uppåt tills du dör, någon gång kommer du att göra det som för alltid kommer att vara din bästa insats, och du kommer inta veta det när det händer.
Det finns en väldig harmoni att fortsätta att sträva framåt ändå, även om inte nästa pass blir en förbättring, eller någon nytt personbästa syns på horisonten. Det är inte att kämpa mot bättre vetande, det är att acceptera att ingen framgång är oavbruten. En del avbrott kommer att vara tillfälliga, och en del kommer att vara slutet på en uppåtgående kurva. Tycker man att den tanken känns jobbig, då tycker man att livet känns jobbigt.
