Tävlingsformatet Sveriges Starkaste Man har genom åren genomgått stora förändringar och flera olika arrangörer har satt sin egen prägel på formatet. Det här året hade Tyngre plockat upp stafettpinnen från Kraftkamp och stod återigen som arrangör för finalen. Den här gången hade man tagit hjälp av demonspeakern och fredagskrönikören Anders Axklo som fick fria tyglar att forma finalen utifrån sina egna preferenser och visioner. Bland det första Axklo gjorde var att ge atleterna möjligheten att tjäna ihop fördelen att få välja en gren till finalen. Den regerande mästaren fick välja gren först och sedan fick de fem främsta atleterna i kvalserien i kronologisk ordning välja en gren var, med förbehåll att ingen annan hade valt en liknande gren som testade samma muskelgrupper samt att man inte fick välja någon renodlad marklyftsövning. Att ha chans att tjäna ihop till förmånen att själv få välja en finalgren gav kvalserien en ytterligare dimension och nerv som den inte tidigare har haft.
Årets tävling hölls i Västerås, närmare bestämt i det centrala crossfitgymmet First Class Arena. Jag och min parhäst Trywall hade på förhand kunnat konstatera att tåget inte skulle vara något alternativ för oss då vi aldrig hade hunnit med det sista tåget hem och med tanke på att vi båda ville komma hem i rimlig tid valde vi därför att åka bil till Västerås. Gymmet var beläget på nionde våningen i ett parkeringshus så vi behövde inte snurra runt i stan i jakt på en parkering. Tidigt på lördagsmorgonen såg jag hur en vit Volkswagen Caddy av äldre modell parkerade utanför min uppfart. Trywalls nya ”vrålåk” var trimmad, hade pimpats med led-slingor och var sänkt för att minimera luftmotståndet (hävdade Trywall). Sänkningen gjorde att det var näst intill omöjligt att ta sig över minsta farthinder eller trädgrenar som kunde råka ligga på vägen, men vad gör man inte för aerodynamiken?
Vi kom till slut fram till Västerås och tävlingsplatsen ett par timmar innan tävlingsstart. Publikstolarna var väldigt tätt packade för att så många som möjligt skulle ha chans att titta på tävlingen på plats. Runt om stod utställare och krängde allt från luktsalt och gymbälten till energidrycker och proteinpulver. Efter att ha morsat på diverse utställare, roddare och profiler, Anders Axklo och Linnea Enstedt (som båda stod för kommenterandet under dagen) samt dagens domarduo Kalle Lane och Daniel Rubin så smög jag och Trywall in i backstageområdet. Där låg en fokuserad Fredrik Johansson på golvet och masserade sin kropp med en foamroller. En till synes något mindre spänd Johan Espenkrona stod och skämtade tillsammans med en lika ospänd Joachim Kvick och stämningen var lättsam.
Axklo höjde sedan micken och påtalade att tävlingen strax skulle börja, så det var bara att ta en näve Polly från atleternas snacksbord och bege sig till våra platser.
Atleterna
Här är en kort presentation om finalisterna:
Cim Johansson – Cim Johansson gjorde comeback i år efter en skada och vann kvalserien i överlägsen stil (han vann två kval och kom tvåa i ett). En av världens bästa greppatleter som har en extremt hög högstanivå och några få dalar.
Fredrik Svensson – Fredrik Svensson har en lång och gedigen karriär bakom sig. Han kom tvåa i kvalserien och var med sina då 43 år (nu 44 år) finalfältets äldsta atlet (åtta månader äldre än Espenkrona). Han var också den första att göra över 400 kg i bänkpress i IPF och är otroligt bra i statiska grenar.
Marcus Yngvesson – Den sprudlande idrottsläraren Marcus Yngvesson går under namnet ”Buktryck”. En otroligt jämn och bra atlet som vann Sveriges Starkaste Man 2021 men tvingades hoppa över fjolårets final på grund av sjukdom. Nu gjorde han comeback för att visa att hans titel inte var någon engångshändelse.
Johan Espenkrona – Espenkrona är den i startfältet som gjort flest tävlingar utomlands och är en internationell strongmanprofil. Han har tävlat i SSM sedan 2011 där han kom fyra och har som bäst en andraplats i SSM från förra året. Väldigt allround och svårslagen i de rörliga grenarna.
Joachim Kvick – Joachims kännetecken är att det ser ut som att han har två fullstora vattenmeloner som axlar. Axlarna är inte bara stora utan också urstarka. Just pressar har varit hans signum och utöver det är han en relativt komplett strongmanatlet.
Jacob Larsson – Jacob debuterade i fjolårets final då han kom åtta och visade då att han verkligen hör hemma i finalen. Har främst pressar som akilleshäl men är annars ganska jämn och bra.
Harley Andersson – Harley är 28 år ung och målas ofta ut som en oslipad diamant som har all potential i världen att bli precis hur bra som helst och när han får allt att stämma är han ruskigt bra. Ett extra plus är att han ser ut att vara lillebror till Brian Shaw.
Fredrik Johansson – Fredrik Johansson har visat många gånger att han är en av Sveriges absolut bästa atleter, men skador och sjukdomar har alltid slagit undan benen för honom i Sveriges Starkaste Man. I år var han favorittippad av många att vinna titeln. Han hade inte gjort bort sig i WSM om han fick chansen att delta.
Joel Söderberg – Joel var en av årets två finaldebutanter och ett marklyftsfenomen av rang (skulle det visa sig).
Jesper Hansson – Den andra debutanten, Jesper, var med sina 26 år och 210 cm startfältets yngsta och överlägset längsta atlet.
Knäböj
Dagens första gren hade valts av den regerande mästaren Andreas Ståhlberg som tyvärr hade valt att tacka nej till årets final. Grenen var dock kvar och det skulle bjudas på knäböj med en blank apollonstång. Vikten kvar satt till 285 kg och varken böjlindor, dräkt eller domkraft var tillåtet. Atleterna hade på förhand fått ställa in en lämplig höjd på de bockar man var tvungen att komma ner till för att lyftet skulle godkännas. Det skulle med andra ord inte spela någon roll om du var kort som Magnus Uggla eller lång som Jesper Hansson; djupet skulle vara densamma.
Jesper Hansson skulle gå ut först av alla, men valde att hoppa över grenen på grund av en färsk ryggskada. Farbror doktorn hade märkligt nog avrått Jesper från att reppa på 285 kg i knäböj (!). Istället var det Joel Söderberg som gick ut först. Två reps blev det för Joel och tävlingen var officiellt igång. Nästa man att möta stången var Fredrik Johansson som visste att han behövde göra ett riktigt bra resultat för att inte hamna för långt bak i resultatlistan. Han nöjde sig med åtta reps även om det såg ut att finnas fler reps i tanken, för att spara på krutet till de övriga grenarna. Harley Andersson fick också med sig åtta reps och när det var Joachim Kvicks tur var det just åtta repetitioner som var ledarresultatet. Jocke, som har visat sig vara lite av ett statiskt monster, gjorde tio reps och släppte sedan stången bakom ryggen. Det visade sig räcka till en grenseger för Jocke. Fredrik Svensson, som hade lite av ett favoritskap i grenen, orkade med åtta reps och fick dela på andraplatsen tillsammans med Fredrik Johansson och Harley Andersson.
Däckvält
Dagens andra gren bestod av den klassiska bicepsmarodören däckvält där atleterna skulle göra åtta vält med ett däck på 420 kg. Tanken var att det här skulle vara en pargren där atleterna skulle välta däck bredvid varandra, men då man var orolig för golvets tålighet (det hade varit försmädligt om gymmet förflyttades ner några våningar) samt att tävlingsområdet var lite väl smalt så valde man att köra en och en istället. Den här grenen hade Marcus ”Buktryck” Yngvesson valt och visade varför när han flippade de åtta välten på blott 40 sekunder. Det räckte till en grenseger för den gemytlige idrottsläraren. Greppgurun Cim Johansson, som vann kvalserien i överlägsen stil, blev tvåa i grenen med fina 43 sekunder och Johan ”Storskeden” Espenkrona kom trea. Joachim Kvick, som vann den första grenen, gick ut sist här och visste vad han behövde göra för att matcha Yngvesson och de andra. Han gick ut stenhårt men tog sig direkt för armen redan på det första lyftet. Tyvärr verkade det som att det övre bicepsfästet hade slitits av och som om det inte vore nog fick han en nolla i protokollet. Dagarna efter tävlingen visade det att fästet lyckligtvis inte hade gått av, så Jocke lär snart vara tillbaka i gammal god form.
Ok
Den tredje grenen hade Fredrik Svensson valt. Atleterna skulle gå 20 meter med ett ok där vikten höjdes efter var femte meter. Viktstegen var 400 kg, 440 kg, 480 kg och till sist hela 520 kg! Då ska vi också nämna att atleterna redan hade tagit ut sig både i knäböjen och i däckvältet precis innan. Trots att Jocke redan hade kastat in handduken ville han visa att han ändå är kapabel att gå med tunga vikter, så med tejpad arm gick han de två första rundorna innan han tackade för sig. Jesper Hanssons doktor avrådde som bekant Jesper från att knäböja i den inledande grenen, men att gå med det tyngsta oket någonsin på svensk mark hade han tydligen ingenting emot. Nu gick Jesper ”bara” med 440 kg som tyngst, så han fick säkert inga reprimander från doktorn ändå. Fyra atleter klarade av att gå i mål med 520 kg. Espenkrona blev fyra på 85,2 sekunder, Fredrik Johansson kapade den tiden med drygt 20 sekunder och blev trea, Yngvesson var ytterligare ett par sekunder snabbare och Cim Johansson var med sina 58,8 sekunder snabbast av dem alla.
Stockpress
Joachim Kvick är en av Sveriges bästa pressare genom tiderna (tillsammans med Johannes Årsjö och David Nyström) och när han som sista man fick välja gren föll valet på stockpress. Tre stockar vägandes 150 kg, 165 kg och 180 kg skulle lyftas efter varandra och den sista stocken fick man göra så många repetitioner man ville på. Innan tävlingen frågade jag Jocke om de ens skulle kunna använda benen i stockpressen efter knäböj, däckvält och ok på över ett halvt ton. ”Nej, men det passar mig bra. Då kan jag bara råpressa skiten” sa Jocke och log. Nu fick han tyvärr inte visa det i just den här finalen, men nog hade han haft väldigt stora chanser att ta ytterligare en grenseger här om han inte hade skadat sig och tvingats bryta tävlingen. Den enda som på papperet skulle kunna hota Jocke om segern var Harley Andersson som till och med har vunnit en pressgren över Jocke under sommarens kvaltävlingar. Här stannade han på den andra stocken (165 kg), men det räckte till en grenseger för Harley då han var den enda att klara 165 kg. Tvåan i grenen var Yngvesson och trea var Svensson.
Medley
Är det något skåningar gillar så är det senap, spettekaka och raps. Det, och att välta stora pålar och lyfta säckar. Johan Espenkrona, som är själva definitionen av en skåning, valde därför ett medley bestående av just Fingals finger och säckbärning. Först skulle fingret vältas, sedan skulle en lång och otymplig säck på 160 kg bäras och lastas upp på ett podium. Därefter välte man tillbaks fingret igen och bar ytterligare en säck som man sedan lastade upp på ett podium. Snabbast att slutföra grenen var Cim Johansson som gjorde allt på imponerande 47 sekunder. Harley Andersson var den andra och sista atleten som slutförde grenen. Han tog det lugnt och metodiskt och lyckades få en tid på 83,4 sekunder. Johan Espenkrona kom längst med den andra säcken utan att orka lägga upp den och fick därför tredjeplatsen. Skånska tak (Espenkronas sponsor) hade gått ut med att vinnaren av grenen skulle få 5000 kr, så Cim knep både pengarna och sin andra grenseger för dagen.
Apollonmark
Cim Johansson har under sommaren visat att han är väldigt bra i väldigt många grenar, men det finns en gren där han faktiskt är bäst i hela världen och där han har världsrekordet. Den grenen är apollonmarklyft där han under en tävling i USA lyfte 248 kg. När han som andra man fick välja finalgren valde han därför just apollonmark för max. På papperet skulle Cim vara totalt överlägsen i den här grenen och om man hade kunnat betta på att Cim skulle vinna hade man inte fått många ören utöver insatsen. Både Espenkrona och den 210 cm långe Jesper Hansson följde med Cim upp till 190 kg som de båda klarade. På 200 kg åkte både Hansson och Espenkrona ut medan Cim lite retligt höll vikten en bra stund medan hade tittade runt på publiken. Cims tredje grenseger för dagen var ett faktum. Fredrik Johansson var inte långt borta att klara 190 kg, men fick nöja sig med 180 kg och en fjärdeplats i grenen.
Kronlyft
Vad som skulle bli tävlingens avslutande gren skulle avgöras med en slantsingling och till sin hjälp hade man legenderna Martin Forsmark (som vann SSM två gånger i rad) och Johannes Årsjö (som vann SSM nio år i rad). Det man singlade om var ifall det skulle bli marklyft eller kronlyft och ifall det skulle vara för max eller för reps. Forsmark började singlingen och slanten föll på kronlyft. Årsjös slant (en liten viktskiva) föll på reps, så den avslutande grenen blev alltså kronlyft för reps. Det handlade om tio reps på 350 kg så snabbt som möjligt och för att vara lite extra svinig hade arrangörerna bestämt att atleterna skulle sätta bak ena foten mellan varje reps så att man inte skulle kunna nyttja spänningen i kroppen utan att det istället skulle bli som att dra tio singlar på vikten. Inför den här grenen ledde Cim tävlingen på 45,5 poäng, Fredrik Johansson låg tvåa på 44 poäng och Yngvesson låg trea på 43,5 poäng. Espenkrona och Harley låg strax därefter på 42 poäng vardera. Det var med andra ord ganska öppet om både segern och pallplatserna.
Först att klara tio repetitioner var Joel Söderberg som gjorde samtliga reps på 50 sekunder. Den tiden skulle visa sig vara svår att slå. En efter en misslyckades med att göra samtliga lyft och inte ens marklyftsmaestron Fredrik Svensson orkade med fler än åtta reps. Nu ska det sägas att Svensson var lite av ett vrak här med kramper i låren, så att han ens fick upp en repetition är en bragd i sig. Yngvesson gick ut tredje sist och lyckades göra samtliga tio repetitioner på 61 sekunder. Det innebar att Joel ledde grenen framför Marcus med två man kvar att köra. Fredrik Johansson hade precis spytt av nervositet innan han kom ut och surrade fast sina dragremmar i stången. Här såg man en glöd i ögonen på Fredrik som om han hade vittring på segern. Fredrik hade aldrig tidigare kommit på pallen i Sveriges Starkaste Man och skador och sjukdomar har effektivt satt käppar i hjulen för honom, men nu var det nästan bara en ny skada som kunde stoppa honom från att nå sin första pallplats i SSM. Han såg ut som en maskin när han exploderade upp repetition efter repetition och till slut hade han gjort tio reps på 35,3 sekunder! Här hade han säkrat silvret. Nu var det bara en man som kunde knipa det från honom: Cim Johansson.
Cim behövde göra samtliga reps och göra det snabbare än Joels 50 sekunder. Han segade upp sju reps och försökte få med sig en åttonde repetition, men han orkade inte låsa ut vikten. Det innebar att Cim kom femma i grenen och fick se hur inte bara titeln gled honom ur händerna utan även silvret då Yngvesson gick om honom i totalen. Därmed kunde Fredrik Johansson casha in sin första titel i Sveriges Starkaste Man!
Sammanfattning
Det blev som väntat en rafflande tävling där Fredrik Johansson äntligen fick visa hur bra han är när allt bara funkar. Fredrik var smart och tog inga risker under finalen och undvek därför både skador och dyra misstag. En väldigt stark insats av en väldigt värd vinnare. Fredrik Johansson var med i MAXstyrka Radio efter finalen för att prata om hans tidigare tävlingar, årets final, träningen och uppladdningen inför tävlingen samt hans tidigare skador. Intervjun hittar ni här.
Marcus Yngvesson täppte till käften på oss som hade tippat honom längre ner i resultatlistan och imponerade stort tävlingen igenom. Nästa år tror jag att få kommer tippa honom utanför pallen.
Cim tog tre grensegrar av sju möjliga. Om han täpper till sina statiska svagheter blir han ett namn att räkna med på den internationella scenen.
Johan Espenkrona gjorde här sin sista final i Sveriges Starkaste Man och avslutade sin SSM-karriär såsom han började den, med en fjärdeplats. Vi kommer såklart att sakna honom i finalen, men vi kommer kunna se honom i strongmansammanhang även fortsättningsvis. Han kommer framöver vara en del av styrgruppen.
När Harley Andersson har blommat ut och har täppt till sina (få) svagheter kan han gå hur långt som helst. Det hade inte förvånat mig om han aspirerar på titeln inom ett par år.
Fredrik Svensson var lite skadeskjuten under finalen, men vi fick se några glimtar av hur bra han faktiskt är. När han är hel och frisk kan han slå nästan vem som helst.
Joel Söderberg skulle bara vara på plats för att se och lära, trodde vi. Istället briljerade han, främst i marklyftet, och tog en fin sjundeplats. Det blir kul att se vad han kan göra under nästa säsong.
Jacob Larsson cementerade sin plats i finalen och gjorde det bra. Han har också saker han behöver träna upp för att kunna hamna på pallen, men det handlar inte om mycket.
Jesper Hansson saknar en del maxstyrka som kommer med åren och en del teknik, men när han lyckas fylla ut sin ram blir han svårstoppad.
Man ska aldrig prata om ”om”, men om Joachim Kvick hade hållit ihop hade han varit ett av toppnamnen som slogs om titeln. Han vann den första grenen utan att förta sig och efter det hade han bra finalgrenar. Nu håller vi tummarna för att han kommer tillbaks nästa år större och starkare än någonsin.
Arrangemanget var väldigt bra och tävlingen blev sådär nervkittlande som man vill ha. Mycket bra jobbat av arrangörer, kommentatorer, funktionärer och alla på plats!
Under hemvägen gick Trywalls aerodynamiska Caddy (såklart) sönder och efter att ha stått på väggrenen någonstans utanför Mjölby och väntat på en bärgningsbil till klockan var en bra bit efter midnatt fick jag be min underbara fruga väcka ungarna, stuva in dem i vår bil och hämta mig och Trywall. Jag kom i säng ca. 02:30 och Trywall tvingades punga ut nästan 10 000 kr på vrålåket, men det var det värt för att få uppleva tävlingen på plats. Så slutet gott, allting gott.
Slutresultatet
- Fredrik Johansson – 54 p
- Marcus Yngvesson – 51,5 p
- Cim Johansson – 50,5 p
- Johan Espenkrona – 47 p
- Harley Andersson – 45 p
- Fredrik Svensson – 37,5 p
- Joel Söderberg – 29,5 p
- Jacob Larsson – 28,5 p
- Jesper Hansson – 12,5 p
- Joachim Kvick – 11 p