Någonstans mitt under sommaren så började mina ljumskar och nedre magmuskulatur, den som nu finns, värka mer än vad som tycktes acceptabelt, och jag fann för gott att lugna med mig springandet tills värken försvann. Under tiden införskaffade jag en velociped för framfart bland Stockholms andra cykelgalningar, med förhoppningen att konditionen skulle bibehållas i någon mån. Givet det sätt på vilket jag lyckades cykla så kan jag säga att det gjorde det inte alls. Självfallet så har riktiga cyklister kanske något av världens bästa kondition, men jag misstänker att de inte cyklar i Stockholmstrafiken. Skulle jag försöka driva upp intensiteten till det så skulle jag cykla ihjäl mig på momangen, alldeles särskilt om jag cyklar vid de tider jag faktiskt vill flytta mig fram och tillbaka till jobbet. Det finns många medelålders män som uppbådar sitt sista kroppsegna testosteron till att bli osams med andra på cykel, och det tas inte alltid hänsyn till andra på Götgatan i ivern att bevisa att det finns orsaker till at man spökat ut sig i cykelbyxor, hjälm och cykel som är dyrare än en normal pendlarbil.
Nu har lyckligtvis värken lagt sig och det fungerar att springa igen, men det är alltså då det visat sig att konditionen inte alls hållits i gång av cyklandet. Ja, det är möjligt att det varit ännu sämre om jag hemfallit åt kollektivtrafik, men om jag jämför med de sista dagarna i juni och början på juli, ja då var det inte roligt att börja igen.
Alla påståenden om att det snabbt kommer tillbaka är en relativ sanning, jag kan säga att det inte räcker med ett par löpturer. Nu efter ett par veckor tycker jag att det verkar gå lite lättare än när jag precis började om, men det är inte precis så att jag letar efter en längre väg till jobbet. Vilket jag faktiskt gjorde i våras.
Ni som följer mig på sociala medier kanske nu undrar varför ni inte har sett några inlägg om den återupptagna löpningen? Det beror på att jag nu i relation till i våras varken springer fort eller långt, och således är det inte speciellt roligt att skryta med. Vilket jag helt ogenerat erkänner är mitt huvudsakliga motiv till att posta något alls på sociala medier. Precis som jag inte lägger upp matlagningsbilder när jag värmer ärtsoppa, så lägger jag inte upp bilder på min nuvarande löpning, även om den precis som ärtsoppan förekommer.
Optimisten som läser detta kanske tänker att den lägre nivån av konditionsträning under de gångna månaderna kanske har skapat möjlighet för styrketräningen att ta ett hopp framåt? Nej, så är det inte heller. Den har visserligen inte gått bakåt på samma sätt som konditionen, men den har heller inte gått framåt på något anmärkningsvärt sätt. Jag nöter på, men det är lite som med trädgårdsodlinbg. Visst, jämfört med ifjol så är kanske perennerna högre, men det syns ingen skillnad från dag till dag.
Tack och lov så kan man alltid finna motivation i masochismen. Det känns inte roligt att börja springa igen jämfört med hur snabbt det gick ifjol, men grisar ska inte ha roligt.
Det är som mina norrländska vänner säger: Man ska inte glädjas i onödan.
