Det torde vara allom känt att jag inte är helnykterist, utan tvärtom stundtals driver viss alkoholromantik. Det beror i huvudsak på att jag mer än något annat brinner för kontext. Allt har sina fördelar i sitt sammanhang, och så oftast även alkohol. Det finns en orsak att svunna tiders grosshandlare kombinerade cigarr och konjak, att snaps och ljus lager är utmärkt till sillen, och att sprakande brasor och skålar med nötter att sitta och knäppa ackompanjeras väl av äggtoddy. I mitt cigarrpoddande med vännen Martin så lägger jag dessutom en del tid och experiment på att hitta lyckade kombinationer, och det finns många.
Men.
Allt detta kan som i snapsvisan glatt beskrivas som att Bacchus, vinguden, spelar på gitarren. Muntert och glatt med inbjudan till fest och gemyt. Det finns dock ett par strofer efter detta i den så glada snapsvisan som kan tolkas betydligt mer varnande än de nog är avsedda att vara. Bacchus spelar på gitarren, Satan spelar på sitt handklaver. Alla djävlar dansar tango.
Jag frågade min far för många år sedan varför äldre frikyrkliga i Sverige varit så avoga till kortspel. Hasardspel om pengar kan man förstå motviljan mot, men aversionen går längre och omfattar allt med kortlekar. Hans kloka och ganska öppna svar var att på den tiden så förekom inte kortspel utan att det också fanns en massa annat elände. Det hör ihop med för mycket skit i deras erfarenhetssfär, helt enkelt.
Visst är det trevligt när det knäpps på gitarren, men det behövs inte så mycket för att Satan ska knäppa på sig sitt handklaver, och rätt vad det är så dansar djävlarna tango. Det låter trevligt, men nästa vecka är det jul, och det är ett sällsynt dåligt tillfälle att ha djävlar som dansar tango därhemma.
Nu handlar det här i huvudsak om alkohol i mitt resonemang, men känn dig helt fri att tolka in andra substanser som du tror att du kan använda bara lite av. Steroider är möjligen inte kemiskt beroendeframkallande, men de är det definitivt beteendemässigt. Det finns dessutom väldigt gott om exempel på hur all annan skit tycks figurera i samma sammanhang, precis som med kortspel i huvudet på äldre frikyrkliga.
Det har sagts om en gentleman, att det är någon som kan spela dragspel men som låter bli.
Vare sig man vill tänka sig Satan som en mörk kraft eller som en mänsklig svaghet så är det definitivt ingen gentleman som kommer att låta bli att spela dragspel om tillfället bara gives.
Vare sig det är Bacchus eller Diana (ja, hon är jaktgudinna, men också den engelska slangförkortningen på Dianabol) som spelar på gitarren, så kommer Satan snart att stämma in på sitt handklaver. Då håller det inte att i efterhand ta på sig offerkoftan och undra varför djävlarna dansar tango hemma hos dig. Det finns många i världen som fortfarande kommer att vilja hjälpa dig ur även det scenariot, eftersom vi varken gillar Satan, dragspel eller tango.
Det du skulle kunna klara själv är att låta bli att börja.
