Det är ytterst sällan jag frångår Coach Josefs instruktioner, i alla fall inte med flit. Att jag inte gör som han säger rent tekniskt beror inte på ovilja, utan oförmåga. Min grundinställning är att om jag nu har bett om hjälp av någon som dokumenterat är bäst i världen på det jag vill bli bättre i, så vore det mer än lovligt korkat att inte följa instruktionerna man har bett om. Inte heller fyller jag i några förskönade eller felaktiga siffror efter passet. Det är precis som DödsKalle Lane brukar säga: Att fuska när man tränar är som att fejka orgasm vid onani. I förra veckans sista pass så hände då dock det som måste vara undantaget som bekräftar regeln. Jag hade kommit så långt i träningscykeln att det var dags för tunga singlar, och programmet föreskrev efter lite värmning och uppstegringsset serien 100, 110, 120, 130, 135.
Nu frågar sig vän av ordning om jag verkligen inte är starkare, givet den abnorma mängd tid jag lägger på bänkpressandet. Nej, det är jag inte, och jag är den förste att säga att det verkligen inte duger. Insats och resultat är inte alls i balans, men det går tydligen inte att bygga racebil av en gammal herrgårdsvagn. Icke desto mindre så kämpar jag på, tar mig själv på mycket stort allvar och gör mina singlar. 100, 110, 120 och till och med 130 kändes helt kontrollerat, och i alla fall 130 har varit mer av en kamp de senaste gångerna jag varit uppe och nickat, även om det har gått. Således framme vid den för dagsprogrammet sista vikten, 135 kg.
Det är då jag får den lysande idén, medveten om att det faktiskt finns 0,5 kg vikter som en träningskamrat har med sig. 135 kg är bara 135 kg. Men 136 kg, det mina vänner, är 300 pounds. Det är en väldig skillnad på ett instagraminlägg där man bänkpressar 135 kg, och ett där man pressar 300 pounds. En inte obetydande del av mina vänner och kontakter på sociala medier är engelskspråkiga, inte vill jag väl göra dem besvikna? Alltså, trots att jag hör rösten från oraklet i Hallsberg eka i huvudet så lägger jag på 136 kg. 300 pounds, det blir mäktigt.
Det blev det inte, och eftersom jag i ett anfall av masochism la ut det på sociala medier ändå så kan ni kolla hur illa det var. Endast de mycket säkra lyftburarna på Sweden Barbell Club förhindrar att skadan blev mer än känslomässig. Josef har terapeutiskt försäkrat mig om att det där kilot inte var problemet, tidigare resultat indikerade någonstans mellan 130 och 135 och problemet inte var viktavvikelsen utan min tekniska oduglighet. Så kan det vara, och troligen hade jag bommat även på 135, men det kan man inte veta, även om Josef försöker vara snäll. Det man kan veta var att jag förleddes av min fåfänga att strunta i instruktioner från världens förmodligen tekniskt skickligaste bänkpressare för att tillfredställa mitt ego. Jag är uppenbarligen dum i huvudet.
