För länge sedan så skrev jag en krönika om hur vi definierar våra vänner, där jag riktade in mig på det faktum att nutiden ofta anlägger ett nyttoperspektiv på vänskap. What´s in it for me, helt enkelt. Det är ganska osmakligt, och inte alls det vänskap handlar om. Jag vill minnas att jag också föreslog en uppdelning som var mer styrd av vad jag vill göra för dem, än vad de kan göra för mig. Det tycker jag fortfarande är rimligt, men jag tänkte kanske inte upprepa mig mer än så, utan snarare konstatera att den allmänna samvaron med vänner är viktigare än mycket annat, utan att det för den skull det behöver vara folk man skulle kasta sig på en handgranat för.
Eftersom jag fortfarande när ett relativt fåfängt hopp om att förbättras styrkemässigt så försöker jag vara rätt noga med att faktiskt hålla mina träningspass. Det finns gott om tillfällen då valet är träna eller sitta i soffan eller gå och drälla, och då är tvivelsutan rätt val ur både tränings- och livskvalitetsynpunkt att träna. Däremot finns det gånger när alternativet inte är att sitta i soffan, utan att tillbringa tid med familj och vänner. Då finns det orsak att tänka till och inte bara följa tvångstanken att ställa allt annat åt sidan.
Den gångna helgen har jag haft vänner på besök för att jaga på landet, och eftersom de kom norrifrån så tog umgänget fart redan på torsdagskvällen. Det innebar att det följde fyra dagar på rad med relativt tätt umgänge, som jag hade fått överge för en stund om jag skulle ha prioriterat träningen. Det gjorde jag inte, dels för att det hade varit sjukt oartigt att försvinna från mina gäster i några timmar vid ett par tillfällen, men också för att jag verkligen inte ville. Det är folk som jag hade sett fram emot att jaga, prata, äta och dricka med, som jag inte till vardags har möjlighet att göra, och då ville jag ta tillvara varje stund.
Är det seriöst som tränande att prioritera god mat med vänner framför det schemalagda passen? Ja, verkligen, eftersom tränande eller inte så är man först och främst människa. Väl tillbaka efter helgen så gungade det åt andra hållet, då jag tränade en dag, bara för att få det glädjande beskedet att en annan kompis skulle komma förbi på besök och ville träna. Mina pass är så beskaffade att de inte bör köras två dagar på varandra, men nu så var det ändå det rimligaste alternativet. Optimalt? Nej, men mycket tillfredställande.
Ibland vill vi markera för vår omvärld hur sjukt seriösa vi är med vår träning genom att prioritera ned tid med familj och vänner, men i de flesta fall så är det feltänkt. Det är inte tiden med familj och vänner som ska ställas emot träningen, det är tiden i soffan med Netflix, eller som med min kardioträning, trängseln på buss och tunnelbana som ska ställas emot löpningen, inte morgonsamtalet med hustrun. De flesta av oss hinner med det viktiga, det är det oviktiga som ska bort, och det är inte familj och vänner.
