Den här veckan var jag på ytterligare en föreläsning om AI, vilket det i ärlighetens namn går 13 på dussinet av nuförtiden. Innan jag fördjupar mig i mina reflektioner så ska jag bara försäkra dig om att det kommer en tillämpbar poäng i träningskontext så småningom, så hav tålamod och läs vidare.
Just den här veckans föreläsning fick mig ändå att få tummarna väck och göra några experiment för att se hur de första tårna i vattnet kan kännas. Även om jag inte har varit användare själv så har jag i det närmaste drunknat i entusiastiska förespråkares förklaringar, så jag tycker att jag har en hyfsad bild av i alla fall det offentliga samtalets idéer och tankar runt AI och dess förutsättningar, och mina första försök har inte ändrat det.
Enkelt uttryckt så är det industrialiseringen av tankearbete vi står inför. Samma förändring som den fysiska tillverkningen genomgick när industrier, löpande band och massproduktion kommer nu till de arbeten vars huvudsakliga uppgift är att tillämpa sitt tänkande. Mycket av debatten har handlat om skapande, men det är egentligen inte frågan. AI kommer att användas till det vi vill använda det till, vilket innebär att det inte kommer att användas till sådant vi tycker är roligt. Musik, dikter, kåserier, konst och allt annat kan naturligtvis fås fram på löpande band av AI, men det roliga försvinner, och framför allt så försvinner avsändarperspektivet. En poet skriver inte dikter för att sälja, utan för att få ur sig något, för att klä sina känslor i ord. En sameslöjdare gör inte knivar för att det är en god affär, utan för glädjen i att forma och skapa just den här kniven av just det här materialet, med just sin egen identitet invävd.
Sverige har världens bästa masstillverkade knivar i moraknivarna, en fullständigt häpnadsväckande kvalitet till ett så lågt pris att de flesta svenska hem har en liggande på varje ställe man tänkas behöva en kniv, istället för bara en i verktygslådan. Tack vare industrialiseringen. Det är den med sina nackdelar och fördelar vi nu har tillgång till i tankearbetet. En ganska ok kvalitet i oändlig mängd, men ingen glädje i skapandet, och därmed inga minnen, känslor och berättelser i processen.
Det går än så länge inte att få ett AI som tränar åt oss, även jag är övertygad om att det kommer teknik som löser resultatet så småningom. Dopingpreparat är ett steg åt det hållet, vårt inre barns vilja att ha resultatet utan att ha processen. Jag är övertygad om att tekniken kommer dithän att den perfekta kroppen kommer att kunna skaffas åt oss, utan processen, och lika övertygad är jag att den kommer att bli lika själlös som en AI-genererad dikt. Därför att den inte kommer att innehålla minnen och berättelsen om motgångar, smärta, euforisk glädje på vägen fram till den egenskapade fysiken. Redan idag finns det gott om exempel på fysiker som via kemi massproducerats likt moraknivar, och som också är lika intetsägande. Det är nämligen skapandet som ger känslan, inte innehavet eller tillgången.
