Även för någon som är så kategorisk som jag så verkar den tilltagande åldern i riktning mot att man blir allt mindre absolut i det man säger och gör. Nu tänker jag inte primärt på att livet inte längre är svart eller vitt som det var när man var yngre. Det är visserligen en välkänd sanning att vad vi tycker är rätt och fel blir alltmer komplext med åren, men det är inte det jag vill ägna tanken åt nu.
Nej, jag menar mer hur tiden tär på hur viktigt somligt är för oss. När jag var ung så var jag var och varannan dag övertygad om att jag var med om saker som jag aldrig skulle glömma. Saker som jag idag har glömt. Det som blir tänkvärt är inte bara den uppenbara förutsättningen att minnet har blivit sämre, även om det också säkert är så. Nej, det jag vill komma åt är att allt eftersom tiden går så spelar en del saker mindre roll i våra liv, och ibland spelar de så småningom så lite roll att de ramlar ur minnets topplista. De flesta kommer upp igen om man sitter i ett samtal med gamla vänner, de behöver hjälp för att komma upp till ytan, medan andra faktiskt går förlorade. De har helt enkelt trängts bort av annat som hänt senare, eller som är känslomässigt viktigare.
I yngre år var man tvärsäker på att man skulle komma ihåg vartenda PB man åstadkom på gymmet, exakt var de skedde och i vilken ordning man hade satt viktkakorna. Nuförtiden så minns jag på sin höjd att jag vid något tillfälle har åstadkommit vikten, men inte när och hur. Vilket nog egentligen innebär att jag inte minns det, jag minns berättelsen. Jag minns att jag minns så att säga. Det är inte längre själva händelsen jag minns, utan en kopia som jag har sparat. Det jag minns kanske stämmer, men tänk om jag förskönade på den tiden jag fortfarande mindes händelsen för att det på den tiden var viktigt att det var fränt? Jag hoppas att det inte är så, men jag vet inte. Är mitt gamla bänkpers på 136 eller 140 kg? Det var över 15 år sedan, så jag vet faktiskt inte tvärsäkert. Förhoppningsvis blir det enligt mitt träningsprogram oviktigt nästa vecka, då jag har tänkt mig förbi det. Så kan man lösa det med PB:n.
Med människor är det inte lika lätt. När jag var på en gammal väns födelsedagsfest för någon månad sedan så påmindes jag om allt jag mindes gemensamt med honom, samtidigt som jag för mitt liv inte kunde komma på vad andra samtida vänner och kollegor ens hette. En del är viktigare för oss helt enkelt, och när jag var yngre så hade jag säkert svurit på att aldrig glömma. En del sådana lyser naturligtvis fortfarande starkt i minnet. Farfar naturligtvis, som var kvar hos oss tills han var nästan 100 år. Nisse Hult, som valde att inte vara kvar hos oss. Kan jag glömma dem? Jag vet inte, även om minnena säkert bleknar, mot min vilja. Det är som Johhny Cash sjöng:
I dont like it, but I guess things happen that way.
