I samband med min allmänna gubbighet har jag också de senaste åren utvecklat det som i Sverige kommit att kallas vikingasjukan, vilket ju låter väldigt fränt. Namnet härrör från att tillståndet primärt finns i de delar av världen vikingar kom från eller åkte till, och påstås kopplas till det myckna roendet. Det är helt enkelt fingrar som kröker sig allt längre in och inte går att räta ut. I mitt fall höger lillfinger. Det mer medicinska namnet är är Dupytrens kontraktur, men man vill ju hellre bli associerad till sina vikingaförfäder.
Tillståndet har hållit på och utvecklats i några år, det är så förloppet går till, men det gör inte ont, och påverkar inte greppstyrkan, varken positivt eller negativt. Det har helt enkelt hållit sig på samma klena nivå som alltid. Däremot började det bli ett problem med en del finmotorik, handen kunde inte läggas plant mot en yta, och jag kunde heller inte hålla handen rakt mot ett tangentbord, utan tvingades hålla handen mer in från sidan.
Dags att åtgärda helt enkelt, men som med allt som inte är akut så blir det att man skjuter upp det, ett beteende som också förstärktes av böket med att först boka tid på primärvård för att få en remiss till handkirurgen för konsultation innan någon egentlig behandling kom på fråga. En fasligt massa tider som skulle bokas och passas, vilket inte ligger för mig, och därför inte blev av. Sent om sider blev det av, och ett tillstånd som utvecklats över tre-fyra år, och som krävt 4-6 månaders väntetid i olika instanser var avklarat på 10 minuter. Det har funnits gånger när det har tagit mig längre att bli serverad en öl. Lokalbedövning i handflatan, duktig doktor, peta av det som dragit ihop sig med en nål, böja fingret bakåt tills det brast och ett ljud av tyg som rivs uppstod, plåster, klart. Jag åkte direkt och jobbade, och tränade som planerat dagen efter. Doktorn sa något om att ta det lugnt med tung belastning, men dels hade jag inga maxlyft den här veckan, och dels antydde inte doktorns fysik att han visste så mycket om träning, så jag tyckte att jag hade tolkningsföreträde.
I vår värld av träning så tjatar vi om ofta om kontinuitet, det tar tid, ha tålamod, lita på processen och så vidare. Så är det naturligtvis när det gäller träningsresultat och form, men det finns faktiskt annat i livet där det bara handlar om att göra det. Jag har gått och krånglat med inkrökt finger i alla fall i ett par år i onödan, när det tog 10 minuter att åtgärda. Det är märkligt vad bökigt man kan göra det för sig själv bara genom att inte göra något. Visst var det lite ballt att hävda vikingasjuka på grund av att mina förfäder rodde över havet för att slå ihjäl folk, men särskilt praktiskt var det inte. Skulle jag sakna det allt för mycket så får jag trösta mig med att det kan komma tillbaka enligt doktorn. Så starka är mina vikingagener.
