Äldre syskon får ofta stå ut med anklagelsen av att vara duktiga och vilja ta ansvar för allt, i alla fall av amatörpsykologer när man har nått vuxen ålder. Det är ju sällan vi håller på och påpekar sådant för barn, även om det i ärlighetens namn kanske är då det skulle kunna göra skillnad. Har vi lyckats odlat ett beteende ända upp i vuxen ålder så kan det vara svårt att ändra.
Själv har jag inte läst psykologi, så jag vet inte hur belagt sambandet mellan beteende att vilja vara duktig och att vara en äldst i en syskonskara är, det kan också vara ett helt felaktigt antagande. Det jag vet är i alla fall att de människor som verkar ha beteendet ofta får någon slags missriktad medkänsla från sin omgivning, att det är synd om dem som tar på sig så mycket ansvar. Det är ju något av en paradox, eftersom att ta på sig ansvar är något som man gör själv. Det man kanske tänker är att de helt enkelt är tvungna på grund av sin omgivnings oduglighet, och då börjar vi närma oss pudelns kärna.
Tänk om det inte alls är synd om den där personen som tar på sig allt ansvar i föreningen, på gymmet, i styrelsen, eller vad det nu är för sammanhang man har gemensamt med andra? Kanske är det vi som gör så som i själva verket är en stor del av problemet? Om vi ska ta det tillbaka till det förmodade sambandet med var i syskonskaran man är, kanske fortsätter småsyskon att uppföra sig som småsyskon och kräva att få kanterna på mackan avskurna av någon just för att det är någon som hela tiden gör det åt dem, mest för att få känna sig behövd?
Det kanske är ännu värre, att vi verkligen inte tror att det är någon annan än vi som klara av uppgifterna vi tar på oss? Världen som vi känner den är helt enkelt beroende av att vi håller i gång den, i våra huvuden. Det är fullständigt bisarrt, och ändå så går det inte att värja sig för misstanken att det ofta är så. Om vi inte vill låta någon annan göra något åt oss, eller för all del, åt sig själva, så kan det bero på att vi är övertygade om att ingen annan kan. Det är en mycket skev världsbild.
Jag har nått den åldern i livet att jag nu och då återbesöker sammanhang och arbetsplatser där jag tidigare varit en del, och undantagslöst så fungerar de alldeles utmärkt utan mig, även om jag då jag var där var övertygad om att jag var unikt avgörande för att något skulle fungera.
Till självbilden hör ofta ett återkommande klagomål över att ingen annan kan eller vill, så att man blir tvungen att göra allt. Så är det inte. Vi som hamnar i fällan av att ta på oss allt gör inte det för att ingen annan kan eller vill. Vi gör det för att vi vill. Det är varför vi vill det vi skulle behöva prata med vår terapeut om.
