Inte nog med att jag pratar väldigt mycket, det är heller inte speciellt ovanligt att jag pratar väldigt mycket om mig själv. Till och med på det där osympatiska sättet att jag tar över när någon berättar något roligt, för att berätta när jag själv var med om något liknande. Det är naturligtvis sjukt irriterande och ganska oförskämt, och jag gör vad jag kan för att få till en positiv förändring på området. Jag är heller inte själv om beteendet, så jag har stor förståelse för att det upplevs irriterande, eftersom jag naturligtvis tycker det själv när andra gör det i mitt sällskap. Med detta sagt så är det några saker jag vill klargöra för er som är helt oförstående för beteendet.
Den huvudsakliga orsaken till beteendet att omedelbart berätta om något liknande man själv har varit med om är inte att man tycker det som berättades var ointressant, utan att man är angelägen om att markera samhörighet. Mentalister och säljcoacher kallar det här för att skapa rapport, uttalat på franska. Samhörighet, något parafraserat. Vi gör det alltså inte för att ni som vi talar med är ointressanta, tvärtom. Vi tycker att ämnet ni berättar om är intressant, och vill visa att vi är som ni. Det är alltså behov av tillhörighet och samhörighet som styr beteendet, inte att man själv är viktigare. Det innebär inte att det inte är irriterande och är något som vi behöver jobba på, men det skulle kunna innebära lite känslomässig förståelse. Vi menar inget illa. Se det som samma slags komplimang som det är när någon försöker efterlikna er i annat, när någon börjar att träna som ni gör, eller skaffar samma typ av gymkläder.
Med detta klargjort så vill jag ändå påpeka det egna ansvaret i såväl umgänge som konversation. Har du saker du vill berätta och dela med dig av lika mycket som jag vill berätta och dela med mig av det jag pratar om så är det faktiskt ditt eget ansvar att ta till orda. Det duger inte att stå i sällskapet och sura för att ingen frågar efter vad du tycker. Det är mycket sällan någon frågar om vad jag tycker, men det hindrar inte mig från att berätta ändå. Ordet är fritt, och att stå och vara passivt aggressivt för att inte andra trugar dig att ta till orda är inte ok. Jag skulle nog gå så långt att påstå att det är en härskarteknik, för att använda ett trendigt uttryck. Det är ett försök att styra samtalet och umgänget från baksätet. Visst kan vi som är pratsamma och högljudda tänka oss för och vara mer lyhörda, och de flesta av oss försöker att vara det, även om det går olika bra för oss. Men om du vill att vi ska lyssna på vad du har att säga så får du faktiskt kläcka ur dig något på egen hand, utan att tjura för att ingen frågar. Du kan visst få köra och styra samtalet, men då får du lämna baksätet och sätta dig vid ratten.
